Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
heller inte tala om, det blir bara enkla typer insatta i
ett opersonligt händelseschema. Men vad filmen ger,
och däri ser jag dess väsentliga förtjänst, är en allmän
bild av den nutida, arbetande ungdomens situation:
det av bostadsbristen ökade föräldraberoendet,
friktionen mellan generationerna, kampen för rättvis och
jämlik behandling från samhällets sida, målningen i
vardagens fabriker och fritidens nöjesindustri,
famlandet efter kärlek och problemet med aborter, hela den
tillvaro av brutalitet och banalitet som dessa ungdomar
står så rådvilla inför, med en otillfredsställelse, en
brist i livsfördjupningen som slår över i desperation
eller rinner ut i resignerad bitterhet.
Bergman har hållit sig till en normalrealistisk
filmstil, en bildskildringens vardagsvara som millioner kan
finna sig till rätta med. Något försök att närma sig
filmens speciella formproblem visar han inte, redan
manuskriptets uppläggning utesluter för övrigt ett
radikalare formskapande eller en märkbarare
stilisering. Scenerna blir gärna journalistiskt plockiga i
stället för målmedvetet organiserade i sekvenser. Men det
finns stegringar av rytmisk kraft och mycket
omedelbar verkan: som slagsmålet på kajen och sjömannens
destruktiva fyllraseri. Bergman väjer inte för svåra
scener: dränkningsförsöket är djärvt vågat men
otillräckligt fasthållet. De instängda flickorna på
skyddshemmet har fångats i en kvävande interiörbild, där
plågan och perversionen awunnits en glimt av bisarr
poesi. Danshaket framträder med en gräll hårdhet som
säger mer än långa straffpredikningar. Hamnarbetet
flätas någorlunda osökt in i personteckningen, men
den skymtande kontrasteffekten mellan saltlossning
och sottömning försummar regissören att utnyttja.
För det unga paret svarar Bengt Eklund och
Nine-Christine Jönsson. Deras spel mot varandra har en del
träffande nyanser, där han är den kärva gåpåaren och
hon den tveksamt trumpna eller hon den förtvivlat
bekännande och han den plågat förolämpade. Hans
sjömanstyp har drag av fri manlighet och erfaren klokhet
mitt i den schablonmässiga genomsnittlighet som han
avser att företräda. Flickan i sin bredmunnade och
rundhöftade vardaglighet äger något ovanligt: en rik
värme, en fin instinkt under den skyddande fränheten
och den misstrogna butterheten. Den skönhet som
glimtvis och förstulet avvinns henne är inte av den
lättvindiga sorten. Artur Lundkvist
Främmande hamn. Producent: Rune Waldekranz.
Manus: Herbert Grevenius. Foto: Carl Edlund.
Regi: Hampe Faustman.
Hampe Faustman har efter "Lars Hård" inhöstat
ännu en seger och befäst sin ställning som regissör med
Främmande hamn — filmversionen av Josef Kjellgrens
1938 skrivna pjäs i sjömansmiljö, Okänd svensk soldat.
Tonen i filmen anslås redan i inledningskomplexets
gråkalla hamnbilder, överrumplande och nästan
brutala i sin kärva och vresiga kraft. Samma föga
insmickrande bildstil präglar verket som helhet och ger
eftertryck åt dess nästan dokumentära realism. Det har
blivit en strong och renhårig film, där Grevenius i sitt
manus tagit väl vara på den dramatiskt tacksamma
konflikt, som växer fram ur spänningen mellan
solidaritet och lojalitet, mellan kollektiv och individ.
Den svenska båtens besättning, som på senhösten.
1938 i Gdynias hamn med en känsla av instängdhet
och under växande desperation avvaktar order, blir till
en brännpunkt för den skymtande
sammandrabbningen mellan tidens två stora ideologier. På sätt och vis
kommer filmen flera år för sent. Det decennium, som
förflutit sedan dramat skrevs, har radikalt förändrat
världens läge och filmens ganska klara politiska
ställningstagande verkar i dag nattståndet. Men kärnan i
det hela, det djupast sett väsentliga, har bibehållit sin?
brännande aktualitet.
Myteriet till följd av upptäckten att båtens last
består av Francovapen, solidaritetsmanifestationen vid
den av nazisterna mördade sjömannens begravning och
det lilla båtkollektivets slutliga seger markerar
höjdpunkterna i vad man kan beteckna som en av svensk
produktions klarast genomförda idéfilmer. Känslan av
ett annalkande oväder, ett kvalmigt hot, som måste få
sin utlösning vilar över alla filmens scener och denna
känsla snarare intensifieras än överskyles av en viss
grällhet och en bitvis sträv humor i iscensättningen.
Miljöerna — hamnen med dess mystiska existenser,
båten med dess besättning, Dicks bar och ruffiga
hotellinteriörer — växer med eller utan avsikt ut till
något av en symbol, ett miniatyr-Europa från
trettitalets slut.
Trots sin karaktär av idéfilm blir Främmande hamn
dock inte i egentlig mening tendentiös. Personerna
behåller sitt drag av individualitet även som
representanter för en idé. Främst gäller detta kanske kaptenen,
åt vilkens hårda kamp mellan heder, yrkesplikt och
familjehänsyn Adolf Jahr ger en av sådan värmande
övertygelse buren tolkning. Trots sin relativa
begränsning dominerar den filmen och han först och främst
blir den okände svenske soldat, som med livet som
insats kämpar för den mänskliga rättvisan i en hård och
brutal miljö.
En stödjande kontrast får kaptenens roll i Fritiof
Billqvists styrman — den ende som är så fången i
kadaverdisciplin, att hans reaktioner saknar mänsklig
värme. Mot hans "order är order" studsar alla
anständighetskrav och humanitära argument tillbaka. Ur det
rika typgalleriet bland besättningen, för vilka
händelserna i den främmande hamnen innebär ett
klarläggande av tidigare endast dunkelt anade sammanhang,
löser sig främst George Fants myterianförare, en ny
bärande roll i den unge skådespelarens register, och-
•708
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
