Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Åke Fridells steward. Till det minnesvärda hör också
Illona Wieselmanns brutalt öppenhjärtiga gestaltning
av den ångestpinade polsk-judiska gatflickans misär.
Vad man skulle vilja anmärka mot filmen är främst
att dess upplösning — i och för sig nog logiskt riktig
— inte skänker den emotionella avspänning man
väntar. Dramat får inte klinga ut på ett konstnärligt
full-gånget sätt och speciellt otillfredsställande verkar det
eftersom sjömännens hyllande av den stupade
kamraten innebär en sådan intensiv klimax, att man väntar
sig filmens slut i samband därmed. Bortsett från denna
inskränkning är man emellertid gärna villig att
erkänna, att Främmande hamn genom sin konstnärliga
ambition och sin vilja till förnyelse blivit en mycket
väsentlig film med en slagkraftig intrig. Det massivt
robusta i utformningen utesluter inte intensitet och
många av scenerna adlas och görs dramatiskt
bärkraftiga genom ett flammande patos. Sådant är man
knappast bortskämd med i svensk film. Hugo Wortzelius
PÅ dessa skuldror. Prod.: Nordisk Tonefilm. Manus
Karl-Fredrik Björn. Foto: Göran Strindberg.
Regi: Gösta Folke.
På dessa skuldror blev åtminstone för undertecknad
■en överraskning i positiv riktning. Med förra årets
"Maria" i gott minne var det inte oberättigat att vänta
sig en hel del av Gösta Folkes regi, men knappast
trodde man ändå, att han med ett ämne som detta
skulle lyckas så bra. Nu har givetvis manuset en stor
del i framgången och Sven Edvin Säljes roman, som
detta bygger på, har tydligen erbjudit ett rikt och
tacksamt stoff. Största svårigheten har nog varit att sovra
utan att bryta kontinuiteten och någon gång avspeglas
väl denna svårighet i manuset.
Det är ingen överdrift att beteckna denna film som
banbrytande ur miljösynpunkt, och man får innerligt
hoppas, att den skall visa vägen till förnyelse inom en
av de mest försumpade filmgenrerna. På dessa
skuldror är vår första landsbygdsfilm — termen allmogefilm
bör undvikas i detta sammanhang, då den är
missvisande. Landsbygdens liv av i dag, blandningen av
tradition och modern maskinkultur, har hittills
undvikits av svenska filmskapare även om otaliga
produkter använt sig av lantlig miljö som ett för fotografen
tacksamt kulissobjekt och teaterbönder i olika
sammanhang vandrat över den vita duken talande ett mer
eller mindre besynnerligt landsmål. Gösta Folkes film
fyller alltså ett verkligt behov och även om den inte
är alldeles fri från reminiscenser av alltför välkänt
märke gör den som helhet intryck av en övertygande
äkthet och välgörande friskhet. Miljön är denna gång
inte bara staffage utan klingar med i handlingen och
de människor som placerats in i denna miljö hör
verkligen samman med den. Trots stora olikheter i
utformningen och en tydlig konstnärlig gradskillnad för fil-
men — stundtals genom sin handling — ganska osökt
tankarna till den franska filmen "Farrebique". Med
denna fiar den gemensamt den mjuka realismen, de
så betydelsefulla nyanserna, det vardagligt varma och
detta att berätta om stora ting enkelt och osökt.
Karakteristiskt för Gösta Folkes naturell är det sätt
varpå han samtidigt hederligt, rejält och ömt artistiskt
skildrar livet och utvecklingen i Motorpa fattiga by,
där familjen Loväng utgör den centrala punkten.
Filmen är rik på både dramatik och poesi, framsprungen
ur växlingen mellan helg och socken, mellan glädje
och sorg, mellan liv och död. Motsatserna mellan stad
och land antyds och filmen saknar inte Sociala
aspekter. Vad den skildrar är ju också en brytningstid, då
traditionernas hållbarhet sätts på prov inför
anstormningen av nya idéer, nya seder och nya metoder. Mot
denna sociala klangbotten ljuder de mänskliga ödena
så mycket fylligare.
Okonventionell är filmen inte minst genom sin
rollbesättning och kanske är det när allt kommer omkring
personinstruktionen och spelet som mest frapperar,
även om det bildkompositionella är fullt
tillfredsställande och förhöjs ytterligare genom Strindbergs
utsökta kameraarbete. Vilken av
skådespelarprestationerna som skall ställas i främsta rummet blir mest en
smaksak. Varje roll — stor som liten — är utformad
så att man tror på den, så att den verkar framsprungen
ur miljön. Hugo Wortzelius
Spegelkorridoren (Corridor of Mirrors). Producent:
Rudolph Cartier. Manus: Rudolph Cartier och Edana
Romney. Foto: André Thomas. Dekor.: Piménoff.
Musik: Georges Auric. Regi: Terence Young.
På något sätt är det välgörande att en sak som
Spegelkorridoren, vilken går utanför den alltför mycket
representerade filmrealismen och ger sig fantasteriet
och det bisarra i våld, kan dyka upp i repertoaren.
Under epitetet "avantgardefilm" upplevde den en
vecka på Sture, men avantgardefilmens karaktär av
något som pekar framåt, något experimentellt har den
knappast. Främst är filmen intressant genom sin
ambition. Det färdiga resultatet är närmast bara en
repetition på sedan gammalt välkända ingredienser.
Handlingen som berättas är lika bisarr och otrolig
som en gång handlingen i de extrema tyska
expres-sionistfilmerna. Vad filmens upphovsmän avsett är
dock av handlingens upplösning och några repliker
att döma mera ett argument mot än för l’art pour
l’art. Den sinnesrubbade dandyn, som tror på
reinkar-nation och förälskat sig i en renässanstavla, till vilken
han nu i verkligheten omkring sig söker den
reinkar-nerade modellen, finner, att hans teorier inte håller.
Hans försök att dra in kvinnan från nattklubben i sin
trollkrets och att i miljöer och dräkter skapa
renässansstämning åt henne och sig själv, att leva i ett annat
•709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
