Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Jöran Fischer: Utflykt från det grå huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRAN FISCHER
tergalssången och det svaga havsbruset, allt
var honom välbekant. I en glänta betade några
rådjur, och ett par harar lekte i gräset. Han
stod stilla och kände sitt hjärta slå av
igenkännandets glädje. Detta är en sommarnatt för
längesen, tänkte han, som har kommit tillbaka.
Ödetorpets äppelträd blommade. Det lyste
nästan bländande mot den gröngrå
gavelväggen. Det var samma torp som den gången.
Ingenting hade förändrats. En enda vägg stod
kvar. Resten var en halvt övervuxen grund.
Nu skulle han bygga upp huset igen. Allt skulle
återställas som det en gång hade varit.
Han gick genom det höga gräset under
ekarna, då hans blick plötsligt föll på en stor
fjäril. Den fladdrade hit och dit utan att kunna
besluta sig men slog äntligen ned på en
prästkrage. Han gick försiktigt närmare, stod där
och såg på den. Solen lyste på vingarna, som
var liksom gjorda av sammet i de mest
raffinerade färger. Han tyckte, att den var som en
sinnebild av allt vad han hade drömt om i så
många år och slutligen funnit. Han ville äga
den. Den fick inte flyga sin väg. Den måste
bli hans.
Så fångade han fjärilen och bar den hem
till sitt hus.
Jag skall sätta den på nål, tänkte han. I
morgon skall jag visa den för henne, och hon skall
bli glad över den och liksom jag se en bild av
vår kärlek och lycka i den.
Han höll den under vatten och kände ett
hjärta slå en stund för att så plötsligt stanna.
Då han drog upp handen, höll han en plockad
fågelkropp om halsen, knottrig och blålila. Han
greps av vämjelse och slängde den ifrån sig.
Så blev allting mörkt omkring honom, och han
hörde hennes röst:
Du älskade mig. Du ville äga mig. Du ville
göra mig till en del av dig själv. Och du har
lyckats. Du har utplånat mig. Jag finns inte
mer.
Han stod på samma strand från vilken han
en gång tidigare hade simmat ut. Men nu var
fiskarens nät borta, och när han såg ut över
havet, kunde han ingenting annat upptäcka än
en grå horisont. Han vände sig villrådig om
och började gå upp mot vägen. Nu väntade
honom huset på backen. Var det allt som
återstod? Du kan ju alltid återvända hem, hörde
han någon säga. Du har hustru och barn. Du
kan återvända hem.
Återvända hem, upprepade han för sig själv
och började gå fortare.
När han kom i backen utanför sitt hus,
hörde han steg på trädgårdsgången. Det var
hans hustrus steg. Hur väl kände han inte
igen dem, trots alla år som gått. Litet trötta,
dröjande steg. Då han gick genom grinden,
kom hon emot honom.
Det var bra att du kom, sa hon. Har du
hostmedicin till barnen?
Ja, ja.
Du glömde väl inte att betala slaktarn, när
du ändå var i stån?
Nej.
Att hon kom ihåg det, tänkte han. Det var
ju så längesen.
Hon gick böjd över jorden och sådde. Han
såg inte hennes ansikte, bara hennes rygg.
Denna tysta seghet, som han så ofta förgäves
hade kämpat emot. Om han nu bad henne gå
med in, skulle hon inte följa honom.
Gå in du, sa hon. Jag kommer snart efter.
Det börjar bli mörkt.
Han gick sakta mot dörren till huset.
Trädgårdsgången var täckt av äppelblom. Vita
kronblad dalade till marken runtomkring honom.
De nästan skymde hans blick.
På trappan stannade han och prövade
försiktigt plankorna med kroppstyngden. De är
murkna, tänkte han. Var det så längesen?
Han hade ju haft snickarn hemma dan innan
han gav sig i väg. Nu måste den göras om
igen. Småflickorna kunde göra sig illa. Å, de
732
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
