Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Jöran Fischer: Utflykt från det grå huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTFLYKT FRÄN DET GRÅ HUSET
var väl inte så små längre. De måste vara
vuxna kvinnor nu.
Han mötte dem i hallen. De stod där och
väntade i långa vita skjortor. Så lika sin
mor de var. Samma dröjande väsen. Samma
litet ängsliga och forskande blick. Men också
samma envishet och motstånd mot att låta sig
påverkas.
Vi har bäddat åt dig i gästrummet. Vi tyckte
det var bäst så för mor.
De tyckte det var bäst så för mor. Han
förstod inte riktigt men hade heller ingenting att
invända. De visade honom vägen dit. Som om
han inte kände den förut.
Han stod och såg ut genom fönstret. Det var
dimma nu, och han skymtade bara de närmaste
fruktträden. Utanför trädgården anade han
sjön med bryggan och båthuset.
Plötsligt kände han sin hustru tätt bakom
sig.
Du kommer väl ihåg att vattna blommorna
i salen? sa hon. Och låsa ytterdörren?
Ja, ja.
Han hade velat säga något mer men kunde
inte. Han sökte efter ett ord, som kunde
spränga muren mellan dem. Han ville dra
henne till sig, fatta om hennes skuldror, känna
hennes kropp mot sin. Men han stod stilla och
rörde sig inte.
Hon gick ut genom dörren utan att se sig
om. Han hörde hennes steg dö bort i en oändlig
korridor. En dörr öppnas och åter stängas.
Dimman hade blivit tätare. Nu såg han inte
träden längre. Men då och då hörde han
dunsen av mogen frukt som föll till marken.
Redan höst, tänkte han. Och när jag kom
blommade det.
Utanför fönstret viskade hans döttrar.
Tror du han kan ge oss något nu, så vi kan
fara långt härifrån?
Du är tokig. Inte har han några pengar kvar
efter en så lång resa. Det förstår du väl.
Var tror du han har varit?
Vad vet jag? Kanske i fängelset. Han skrev
ju aldrig några brev.
Han hade velat tala med dem, berätta om
sin resa. Men han höll sig tyst. De skulle inte
få veta, att han hade lyssnat på dem.
De trodde alltså att han hade varit i fängelset
alla dessa år. Trodde väl hon det också, hans
hustru. Han fick en plötslig impuls att gå in
till henne och förklara en mängd saker. Men
vad tjänade det till? Hon skulle ändå inte
förstå.
Nu stod hon där igen bakom honom.
Ville du mig något? frågade hon. Jag bad
flickorna bädda. Jag är rädd att lakanen är
kalla.
Han såg på sängen och märkte, att lakanen
var gröna av mögel. En stark lukt av jord
och fukt fyllde rummet. Det dröp från väggar
och tak.
Nej, det var ingenting jag ville, sa han med
en suck. Jag kom bara att tänka på, att det var
den här natten som du dog.
Jag vet det. Jag skall dö i natt. Du kan sluta
mina ögon, innan du går. Flickorna har rest
redan. De bad mig hälsa dig och hoppades att
du skulle förstå.
Han nickade. Inom sig kände han ångesten
växa, ångesten för det som förestod. Kunde det
inte hindras, skjutas upp. Kanske kunde allting
bli annorlunda. Å nej, det som redan hade
skett gick inte att avvärja.
Tillsammans gick de in i kyrkan och satte
sig tysta i en bänk. Hans hustru böjde sitt
huvud ned i handen. Det irriterade honom. Det
var ju ändå bara en gest. Runtomkring dem
såg han mumlande kvinnor och män med
läppar som smala streck. En kista utan lock
bars in och ställdes ned framför prästen. Det
var en liten flicka som hade dött och nu skulle
begravas.
Han satt och såg på det bleka, spröda
ansiktet. Det var så rent och vackert. Och nu log
hon emot honom, ett stilla, milt leende, som
om hon inte alls förstod vad som skulle ske
med henne. Han kände sig på något sätt i
hemligt förbund med henne.
Plötsligt steg hans ångest upp igen. Förstod
733
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
