Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - John Hayward: Den okände T. S. Eliot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
skolans sekelgamla tyranni. På ett eller annat
sätt nådde ett exemplar fram till E. M. Forster,
som då befann sig i Kairo i ett militärt uppdrag,
och i en essay i "Abinger Harvest" har han
redogjort för hur stimulerande och samtidigt
förvirrande den verkade på honom. Och
ytterligare ett halvt dussin exemplar delades ut till
den berömda litterära värdinnan lady Ottoline
Morrells gäster på Garsington Manor av Clive
Bell, som tillhörde Eliots tidigaste beundrare.
"Prufrock" är nu en svåråtkomlig bok och
kan kosta upp till 200 gånger det
ursprungliga priset. Troligen kommer den att fortsätta
att stiga i värde, eftersom mycket få exemplar
av denna första och enda upplaga tycks ha
överlevt. Jag skulle tro att den i framtiden
kommer att av bibliofiler räknas till samma
klass av sällsynthet och litterär betydelse som
Wordsworths och Coleridges "Lyrical Ballads"
(den upplaga som har Bristol som tryckort).
Hur kom det sig att "Prufrock" alls gavs
ut? Först och sist måste äran härför ges åt
Eliots läromästare Ezra Pound, som i själva
verket var bokens "onlie begetter", eftersom
han tidigare hade fått in Eliots dikter i Poetry
och Blast, Pound — "il miglior fabbro" ("den
bäste smeden"), som Eliot kallat honom i
dedikationen till "The Waste Land". Eliot gav
inte själv dikterna direkt till Pound, han hade
lämnat dem till lyrikern Conrad Aiken, som
var Eliots årsbroder vid Harvard och som
erbjudit sig att försöka få dem tryckta i
England. Han misslyckades, men Pound, för vilken
han visat dem i London, blev mycket tagen av
deras slående originalitet. Eftersom han var
Harriet Monros londonkorrespondent och god
vän till Wyndham Lewis, kunde han föreslå
dem att ta in några dikter i sina tidskrifter,
och själv underbyggde han sina
rekommendationer genom att ta in fem dikter i sin "Catholic
Anthology", som Elkin Mathews — som med
avseende på produktionens kvalitet var den
tidens Faber & Faber — gav ut i november
1915. Detta var för övrigt första gången några
av Eliots dikter uppenbarade sig i bokform.
Så småningom föreslog Pound Harriet Weaver,
grundare och ägare av The Egoist och The
Egoist Press, att ge ut en första diktsamling
av Eliot. Harriet Weaver, som nu för ett
tillbakadraget liv i Oxford, kan med rättmätig
stolthet erinra sig den praktiska roll hon
spelade när det gällde att sätta Eliot i
allmänhetens händer. Men, som jag redan sagt,
allmänheten var synnerligen likgiltig för saken
sommaren 1917. De georgianska skalderna
sjöng och kvittrade fortfarande i sin
skymningstimma, och vårdaren av deras helgedom,
Edward Marsh, hade just givit ut en ny
antologi över deras sånger, och det fanns mycket
få människor, som hade nog fint öra för att
känna igen en originell lyrisk begåvnings
första, sällsamma, envisa och något sträva
toner.
De enda kritiker som såvitt jag vet gav
uttryck för sin beundran i tryck var Edgar
Jep-son och May Sinclair — två namn som man
knappast minns längre. Den anonyme
recensenten i The Times utgjorde utan tvivel ett
representativt exempel på det slags människor,
som döljer sin fruktan inför det obekanta i
konsten genom att skymfa det. Hans anmälan
hade förvisats till det s. k. bårhuset i Times
Literary Supplement — de sista sidorna, som
är tätt tryckta med liten stil och huvudsakligen
ägnas åt summariska notiser om dåliga dikter
och romaner. "Prufrock" kom sist i en rad av
sex nyutkomna diktsamlingar: "Ardours and
Endurances" av Robert Nichols, "In Greek
Seas and Other Poems" av Oswald H. Hardy,
"Songs of a Miner" av James C. Welsh,
"Susurri Viatoris" av A. Gordon Mitchell och
"A Song of War" av pseudonymen "Feathered
Heels".
Författaren till "Prufrock" framstod inte
som något ljus i denna församling. "Eliots
uppfattning av lyrik", säger anmälaren — och
tillägger "han kallar sina ’observationer’ för
dikter" — "tycks vara att den innebär en rent
analytisk behandling, som ibland gränsar till
rena katalogen, av personliga förhållanden och
miljöer, som inte livas av minsta skymt av
något bortom dem och inte påverkas av någon
738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
