Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - John Hayward: Den okände T. S. Eliot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN OKÄNDE T. S. ELIOT
äkta känslovåg. Eftersom han även med dessa
utgångspunkter oftast förblir obegriplig,
kommer knappast många människor att med något
utbyte läsa hans ’dikter’. Den som vill studera
katalogmetoden kan rekommenderas att läsa
’Rhapsody ön a Windy Night’", från vilken
recensenten sedan citerar två lösryckta stycken.
Sedan fortsätter han: "Bland andra
reminiscenser, som drar genom rapsodikerns
medvetande och beträffande vilka han anser sig
tvungen att underrätta läsarna, kan nämnas
damm i springorna, lukten av kastanjer på
gatorna, kvinnliga odörer i tillbommade rum,
cigarretter i korridorer och cocktaillukt i barer."
"Det faktum", slutar han, "att dessa ting dukit
upp i Eliots medvetande måste säkert vara av
mycket ringa betydelse för envar — även för
honom själv. I varje fall har de inget som helst
med poesi (poetry) att göra, och vi citerar ur
dem endast emedan några av de enskilda
styckena enligt författarens uppgift publicerats
i en tidskrift, som gör anspråk på att få ha
ordet som sitt namn." Detta var vad åskan
sade, för att citera "The Waste Land" — men
i rättvisans namn får man tillägga att Times
Liter ary Supplement två år senare gottgjorde
detta utslag av kritisk okänslighet genom att
ge Eliot i uppdrag att skriva den serie
minnesvärda essayer om dramatiker och skalder från
1600-talet, som skaffade honom ett stabilt
anseende som kritiker.
Man måste anse det förmätet, för att
uttrycka saken återhållsamt, av den anonyme
kritikern att påstå att vad Eliot hade att säga
var, som han uttryckte det, "av mycket ringa
betydelse" för skalden själv. Författare skriver
(i motsats till recensenter) inte om ting som
de inte i tanke och känsla anser viktiga, ehuru
de ibland kan överskatta vikten hos sitt ämne
eller misslyckas med att övertyga sina läsare
om dess betydelse. Hans huvudanmärkning
gällde ju emellertid Eliots sätt att skriva om
"personliga förhållanden och miljöer, som inte
livas av minsta skymt av något bortom dem och
inte påverkas av någon äkta känslovåg". Jag
vet inte om jag riktigt förstått vad han menade
med "skymt" eller med "en äkta känslovåg",
men jag tror vi kan anta att han försökte säga
att Eliot inte stämde med hans fixerade idé
om hur en romantisk lyriker skulle vara
beskaffad. Bristen på visionskraft och bristen på
känsla fanns kanske när allt kommer omkring
hos honom och inte hos författaren. Så blir
det i regel när kritikern har en förutfattad
mening om vad lyrik bör vara. Om han läst
boken till slut — vilket jag har svårt att tro
att han gjorde — skulle kanske den sista
dikten i den ha fått honom att ändra sitt
domslut, eftersom "La Figlia Che Piange" med
sin lätta återklang av Rossettis "The Blessed
Damozel" är den bland Eliots dikter som
mest erinrar om det konventionella romantiska
maneret. Här, om också ingen annanstans,
borde han väl ha sett eller, som han kanske
skulle ha sagt, "skymtat" något mer än ett
rent konstaterande av ett personligt
förhållande eller en miljö och reagerat positivt inför
den återhållna känsla eller "äkta känslovåg"
som är diktens kärna — en känsla som för
övrigt fått ett sådant uttryck, att den, vilket
kan vara värt att observera, lurat många
människor att tro att "Flickan som gråter" måste
ha varit en verklig flicka som skalden älskat —
ett misstag som förmodligen har sin
upprinnelse i diktens latinska motto "O quam te
memorem virgo ...". I själva verket är diktens
grundstämning reflexion och saknad, och den
handlar om en staty som T. S. Eliot sökte i ett
italienskt museum men inte kunde hitta.
LA FIGLIA CHE PIANGE
O quam. te memorem virgo ...
Stå kvar på trappan där du står —
stödd emot urnans rand —
och fläta, fläta solljus i ditt hår —
grip häpet tag i blommorna du fick —
släng dem på marken med förbittrad hand
och vänd dig bort med vrede i din blick:
men fläta, fläta solljus i ditt hår.
Så ville jag han skulle gå,
hon sörjande på trappavsatsen stå,
så skulle han ha flytt
739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
