Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: En ny proletärdikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
ningen, som mindre "fin". Däremot har
idylldiktningen, den enbart estetiska dikten, den
drömska introspektiva litteraturen betraktats
som fin.
Orsakerna har varit flera. Konservatismen
har i protestdiktningen sett en fiende. Läsaren
har i den sett en orosstiftare och har inte velat
bli störd. Esteterna har följt sina estetiska
lagar där det stått att dikten bör vara
först-och främst skön.
Det har inte varit mycket att säga om det.
Här ska inte rivas upp den gamla debatten om
det är det sanna som är fult, eller om det
sanna är tvärtom. Kravet på att tendensdikten
bör vara stor som litteratur, fantasieggande,
konstnärlig, spännande, det kravet bör bestå
och skärpas.
Den tendentiösa diktningen,
protestdiktningen med angrepp och vilja, har inte alls
kommit till världen för att sänka det
konstnärliga kravet, utan tvärtom.
II
"Proletärlitteraturen" har åter, jag vet inte
för vilken gång i ordningen, kommit i
skottgluggen. Det kostades mycket krut på den när
den framkom. Den har motvilligt och i en
del fall accepterats. Den har hela tiden stått
i försvarsställning.
Först kom angreppen mot
proletärlitteraturen från samhällskonservativt håll. Det var
rimligt och förklarligt. Då hade den sina
naturliga motståndare. På sitt sätt var det ett
motstånd som kom proletärdiktningen till
gagn, därför att den skarpa striden skärpte
också dikten.
Nu angrips proletärdiktningen av de unga
författarna. Det ser vid ett första ögonkast
besynnerligare ut. Proletärdiktningens
radikalism är långtifrån svalnad. Den
diskrimineras alltjämt från samhällskonservativt håll.
Den sitter i litteraturhistorien på
främlingsbänken i den svenska litteraturens storstuga.
Varför angrips nu just proletärlitteraturen
av de unga författarna?
Varje ny författargeneration har skyldighet
att protestera mot den närmast föregående.
Men varför protestera framförallt mot
proletärlitteraturen och inte mot den borgerliga
litteraturen? Om proletärlitteraturen inte hade
växtkraft skulle den säkerligen inte angripas
på nytt.
Proletärförfattarna hade som en
allmänuppfattning att diktningen skulle vara ung. De
hade blodsmisstanke mot klassicismen. De tog
avstånd från allt slags avstannande. De rent
individuella författarframgångarna hade mindre
betydelse än under kanske någon föregående
epok, därför att proletärförfattarna åtminstone
i sina bästa stunder kände sig som talrör för
massor, som förut inte fått röst. Endast några
få av proletärförfattarna själva hade vikt undan
för beteckningen proletärdiktare, inte velat
kännas vid den, då den från motståndarhåll
avsåg att nedvärdera dikten. Av de mest
medvetna togs beteckningen som en
hedersbeteckning. Förövrigt var den ungefär lika så god
som andra etiketter som i avsikt att särskilja
sätts på författargrupper.
Det måste finnas andra orsaker till att de
unga författarna angriper just
proletärdiktningen. Skillnad i livsåskådningsfrågor finns
alltid mellan två författargenerationer. Här
finns en skillnad mellan 30-tal och 40-tal. Den
motiverar dock inte iochförsig att just
proletärdiktningen angrips. Proletärdiktningen har
aldrig varit sekteristisk. Den har stått fri och
öppen mot diktningens framtidsvägar.
Det har sagts att proletärdiktningen varit
för optimistisk, att den hängett sig åt
illusioner. Proletärdiktningen har dock inte, som
påståtts, främst glorifierat ökade kalorivärden
och rostfria diskbänkar. Den tog till en början
också yttre duster. Men det var hela tiden
framförallt den andligt kuschade trälen som
var huvudmotivet för den proletära
protestdikten. Om det handlar sågottsom alla
proletärromanerna. En litterär defaitism var här
obefogad, ifall den någonsin kan anses
befogad. Sanningskravet på mänskans innersta
742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
