Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: En ny proletärdikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
känt igen sig i de förhållanden som dikten har
visat på. De har identifierat dem med
förhållanden ur sin egen erfarenhet. De har oftast
funnit diktens förhållanden överdrivna men har
funnit dem riktiga i sak. Ibland har de då
tagit också diktningen som bevis.
Arbetarpolitikerna i Sverige har som alla
andra svenska politiker sällan brytt sig om
någonting utöver dagspolitiken.
Arbetarregeringarnas kulturministrar har ofta valts bland
de konservativaste inom partiet. När en gång
ett stort antal arbetarförfattare under 30-talet
i en inofficiell skrivelse protesterade mot
Social-Demokratens då urusla söndagsbilaga, svarade
Arthur Engberg, då socialdemokratisk
ecklesiastikminister, i ett offentligt tal på Skansen att
några arbetarförfattare ville redigera hans
tidning men att försöket avvisats.
Man har såfort det talats om det ringa
sambandet mellan kultur och politik i Sverige
försvarat sig med att politikerna haft för mycket
att göra för att de skulle få tid med att läsa
annat än en detektivroman dåochdå.
Isynnerhet skulle det gälla statsråden. Engelska,
norska, danska toppfigurer i politiken har
alltid satt en ära i att följa med också kulturen.
Engelska politiker av rang har mycket ofta
varit också betydande författare. Man kan
även anföra att svenska statsråd ju inte alltid
varit utsatta för den brådska, som följer med
regeringsställning. Den erfarenhet de skaffat
sig under den tid de inte suttit i regeringen
borde ju följa med, också när de sitter i den.
En enda slutsats kan nu dras av detta: det
tycks i Sverige följa så mycket arbete med att
bli politiker att något intresse för
kulturfrågorna bredvid det sällan får plats.
Undantag från regeln har när det rört
arbetarpolitikerna varit ytterst sällsynta. Blir
det en ändring härvidlag, får man tro att
arbetardiktningen har genombrutit den sista
bastionen. Misstänksamheten hos arbetarna
själva har till stor del brutits ner förut.
Det som sagts här vill enbart visa hur
proletärdiktningen — mest av nödtvång — har stått
fri gentemot arbetarpolitiken. Oskyddad har
den fått slåss på två fronter: mot de
samhälls-konservativa och mot sina egna.
Det är nödvändigt att den också i
fortsättningen står fri. Det finns risker för individens
övergrepp även hos en arbetarregering, och
det är då proletärdiktningen har att slå sitt
larm. Varför skulle den saken överlåtas åt den
konservativa litteraturen ?
Proletarisering av mänskan har alltid
förekommit. Det är proletären som oftast är utsatt
för övergrepp. Det är därför det behövs
proletärdiktning.
VI
Det har i det nya angreppet sagts att
proletärdiktningen är — eller var — för
"socialistisk". Möjligen ligger angreppet i plan med
det föregående, som hävdade att
arbetardiktningen skulle ha fungerat som dräng åt
socialdemokratin. Då det här är fråga om inte bara
en samhällsteori, socialismen, utan också om
en ideologi, kan saken diskuteras. En ideologi
kan mycket väl vara tillfällighetsbetonad,
missbrukad, eller rentav felaktig. Det kan
naturligtvis alltid sättas ifråga om proletärförfattarna
förts bakom ljuset i de fall de varit socialister
eller deras diktning har varit influerad av
socialismen.
Ingen författare bör tvingas att bli socialist.
Han bör inte heller tvingas att bli högerman.
Det sköter i allmänhet hans utgångsläge, hans
situation i samhället, i bästa fall hans
tankeförmåga om.
Det invänds nu i anstormningen mot
proletärdiktningen att socialismen är en tidsbetingad
rörelse, en inriktning och inte ett tillstånd.
Socialismen är ett medel och inte ett mål. "När
socialismen uppnått sitt mål, får man tänka
att det uppträder nya behov och nya mål."
Det skulle utgöra ett viktigt skäl varför vi inte
nu längre skulle bry oss om social diktning
eller om socialism i allmänhet.
Motiveringen kan gälla i en filosofisk värld
där man inte plågas av några av århundradets
dagsaktualiteter. Men verkligheten ser ut på
ett helt annat sätt. Flertalet av världens män-
746
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
