Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: En ny proletärdikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NY PROLETÄRDIKT
VIII
Sverige är praktiskt taget ensamt i världen
om att i nyare tid ha haft en proletärdiktning.
Men det utgör ingen anledning att fortsätta
den, ifall den inte alltjämt fyller en funktion.
Det har sagts att 30-talets proletärlitteratur
ska komma att förbli en lavastelnad ö i svensk
berättarkonst, kallnad och avslutad, därför att
förhållandena som engång födde den
förändrats och befogenheten sen dess upphört.
För tio år sen försökte jag mig på att
programmatiskt (i "Statarskolan i litteraturen")
föra fram tankegången att proletärlitteraturen
då hade sitt mesta ogjort. Teorin gick ut på att
varje proletärmiljö, tagen om hand av en
författare som var djupt engagerad i sin miljö,
också inrymde en ny psykologisk belysning
av mänskan, en ny stil, ett nytt ärende till
dikten. I sammanhanget protesterades mot att
sådan diktning skulle bli vad som kallats
"yrkesromaner". De måste bli något helt annat
än "yrkesromaner". "Yrkesromanen" är
vanligen en jagroman med ett tunt miljöskal
omkring. Begreppet yrkesroman visar inte alls på
vad som här menats med att mänskan i en
proletär miljö preciseras, utreds inifrån, ses
i sina konflikter i samband med miljöns
specifika konflikter, med miljöns speciella
förutsättningar. Yrkesromanen är ett slags
idylldiktning om skråtidens mänska, innan ännu
den proletära mänskan blivit medveten.
Vi ser emellertid klarare än förut de ofantliga,
nya områden som ropar på sina författare. De olika
miljöerna, samhällsavsnitten, yrkesgrupperna,
folkrörelserna, allt detta ligger nu öppnare för dikten.
I Sverige har så stora skeenden i folkhavet ägt rum,
som aldrig rörts vid i litteraturen, att de i egenvärde
gott kan jämföras med den svenska sagan. Var är
industriarbetarnas epos, var är verkstadens epos, var
är de moderna skogsarbetarnas i skogslandet Sverige?
Vi har haft gruvdrift i snart ett tusen år, men var är
våra gruvors epos?
Sen dess har industriarbetarens individuella
problem tagits upp i skönlitteraturen.
Företaget har tillfört litteraturen något väsentligt,
"allmänmänskligt". Och det är ändå bara ett
grepp i en stor binge. Men så ska allting
komma att se ut som utopiskt programskriveri,
ända till den dag när ett program blir utfört
i verkligheten och det visas att saken länge
varit självklar. Vi har bara inte sett den för
fördomar.
Samhällsinventeringen som den kallats är
inte iochförsig huvudsaken. Den sociala
saneringen av en miljö är bara en yttre följd av
den sociala diktningen. Det är vad denna
diktning för med sig av nya tankar, en ny
belysning av mänskans situation, konstnärligt
påtvingande uppmärksamhet som är det
viktigaste. Jag upprepar: Från en arbetarmiljö,
från ett arbetarkollektiv går ut psykologiska
impulser, en ny syn på mänskan, latenta
konstnärliga krafter, som tillsammans bildar något
alldeles nytt för ett litterärt verk vars
författare förstått vad det är fråga om. Den
proletära miljön är fortfarande i stort sett
oupptäckt. Det finns miljoner proletärer men få
författare som vet om att de finns.
IX
Det bör här sägas några ord om särskilt
arbetarkollektivet som litterär impulsgivare.
Jag vet hur förkättrat det i Sverige är att
skriva om den kollektivistiska diktens
önskvärdhet. Författarna själva vill inte höra talas
om den, kritiken tror inte på sånt, publiken vet
inte riktigt vad det är men antar att det är
något tråkigt.
Behöver det nödvändigtvis skrivas om
massor? frågar man. Räcker det inte med att
skriva om individerna? Därmed menar man
intressanta särfall och typer, "original".
Att det här främst skrivs om
arbetarkollektiven beror på att de är de mest outforskade.
De innehåller de största impulstillgångarna,
rymmer mest av livskraft, av "radikalism".
De har hitintills inte fått lämna sina
erfarenheter och önskningar till kulturen. Det har
skrivits många böcker om hur nödvändigt det
är att arbetarmassorna kommer i tillfälle att
tillägna sig kulturens rikedomar, men man har
gått ut ifrån att arbetarmassorna är ett terra
749
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
