Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: En ny proletärdikt - Gustav Hedenvind-Eriksson: Från Bibeln till Hans Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄN BIBELN TILL HANS LARSSON
mänhet den största kraften på att censurera
sig själv. Jag ska för att uttrycka mig tydligare
ställa ett exempel. Det inträffar ofta att ett
filmbolag, innan det skickar en "farlig" film
upp till censorn, på eget initiativ klipper bort
det som man är mest rädd för, så att inte hela
filmen ska bli censurförbjuden. Bolaget
censurerar sig självt. Av det som blir kvar
censurerar andra. Den censurhotade mänskan gör
på ett liknande sätt, och författarn också.
Censurhotet utifrån minskas vissa tider, ökas
andra, men självcensuren,
självkastrations-tvånget, går merendels i förväg. Det har gällt
proletärdiktningen som det har gällt annan
protestdiktning. När den inre skräcken hos
författarna engång minskat, genom större
självkännedom, kommer den sociala dikten också
att bli friare.
Som en sammanfattning kan sägas att
författarnas personliga erfarenheter är olika och
att det är därför som det uppstår gräl om
diktens mening. Diktarna har olika
erfarenhetsstoff, och de blir själva olika av stoffet.
Alltjämt står de vita elfenbenstornen som
de mest åtråvärda diktarboningarna för de
svenska författarna. Ensamheten är vår
litteraturs signum. Ensamheten, den vita
egocent-riska ensamheten, har en morbid
tilldragningskraft. Men eftersom denna artikel är ett
försvar för proletärdiktningen, och inte själv ett
angrepp, ska j ag inte gå in på den frågan här.
De flesta av proletärdiktningens problem
kvarstår, av tiden blott förändrade, och det
motiverar att vi behöver en proletärdiktning.
Proletärdiktningen är inte en evigstämplad
kliché. Den bör förändras efter sin uppgift.
Livsfrågan jaget—kollektivet (på
individualisternas språk "ensamheten") blir troligen det
centrala problem litteraturen en lång tid
kommer att få ägna sig åt. Här har
proletärdiktningen sin självklarhet. Därför är
proletärdiktningen lika aktuell som någonsin förut.
GUSTAV HEDENVIND-ERIKSSON
FRÅN BIBELN TILL HANS LARSSON
Böcker som betytt mycket i mitt liv
Den första bok jag läste var Bibeln,
därnäst kom psalmboken. Bibeln läste jag många
gånger, den gjorde också ett utomordentligt
intryck på mig, kanske starkare än någon
senare bok jag läst, möjligen beroende på min
ungdom, min barnsliga fantasi och hunger
efter ovanliga människor och händelser.
Men jag vet inte varför. Stundom läser jag
den fortfarande och tycker mig inte ha annat
än gott av denna läsning. Även på den tiden
jag hade min varelse bland folk på samhällets
botten — så gott som alla hedningar eller
cyniker — tog jag inte minsta notis om deras
spe, utan läste min gammelbibel när det föll
mig in. Stundom läste jag också högt för kort-
hundar och fyllbultar. De blängde nog oxögt
och morrade, men lyssnade i alla fall. Värre
voro de ändå inte.
Genom Bibeln fick jag också intresse för
historia. Hemma hade vi flera biblar, och jag
läste dem alla, men gillade bäst Karl XII:s
Bibeln. Dess historiska kommentarer i texten
verkade på något vis drömtydning, minns jag.
Min mor brukade tyda drömmar, det var således
lätt att komma till denna egendomliga
föreställning. Då jag läste Daniels bok, i vilken
jag fann en egendomlig tjusning, där
händelserna också rörde sig uteslutande omkring
drömmar, såg jag i en kommentar namnet
Darius, fann till sist detta namn i en historie-
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
