Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
VATTENDELARE
T. S. Eliot: Släktmötet. Översättning av Caleb
J. Anderson och Karl Vennberg.
Bonniers 1948. 6: 50.
Första gången man läste "The Family
Re-union", minns jag, var intrycket blandat. Den
ansågs svagare än "Mordet i katedralen". Man
tyckte att det mitt under vad som pågick i
världen — Gud vet vilket krig, men jag tror
det spanska — låg något oerhört, på nästan
frånstötande sätt livsfientligt i denna
noli-me-tangere-attityd: att dra sig undan och
fördjupa sig i en miljö som man ansåg
fullkomligt utagerad, nämligen den borgerligt feodala.
Man märkte vidare allusionerna och
tillbakablickarna på "The Waste Land", och man
tänkte: det där har han väl ändå gjort bättre
förut!
Men vad man helt naturligt inte märkte var
allusionerna på och framåtblickarna mot de
fyra kvartetterna — de finns nämligen där
i rikt mått, här och där känner man t. o. m.
igen själva ordalagen. Och skall man söka
bestämma "Släktmötets" plats i diktarens
produktion så blir det väl något av en
vattendelare. Här (och naturligtvis också i andra
saker) bryts förra efterkrigstidens håglöshet,
hela dess stämning av att saltet (ödet) förlorat
sin sälta, mot en ny art av ödesengagemang.
Ödet är åter salt. Inte på något vis mindre
dystert, oroande eller övergivet, men det har
återfått sin meningsfullhet.
När Harry, lörd Monchensey, vid
annalkandet av pjäsens upplösning säger:
Jag vet inte varför, men just nu känner jag
mig lycklig, som om jag hade kommit hem.
Det är alldeles oförklarligt, men nu
känner jag mig fullt lycklig, som om lycka
inte skulle bestå i att få det man vill ha
eller i att bli kvitt det som inte går att bli kvitt,
utan i ett sätt att se. Detta liknar ett slut.
— så tillfogar Agatha, hon som i pjäsen
symboliserar skyddsängeln, beriktigande: "Och en
början. —" Detta är ingen anklang till "East
Coker", utan "East Coker" är en anklang till
detta. Överhuvudtaget symboliserar hela
skådespelet, alldeles som en Moralitet, ett inre
förlopp, i detta fall inte allmänneligt annat än
genom sin djupa personlighet. Harry, som
dyker upp på släktmötet bara för att bli
övertygad om att han inte passar där och strax
reser sin väg, är diktaren själv som inventerar
vad han gjort (och upplevat), för att stryka ett
streck över det och radikalt börja på nytt. På
flera av de familjemedlemmar han lämnar
bakom sig förefaller mig namnen "Portrait
of a Lady", "Prufrock", "Sweeney",
"Horse-fall", "Marina" m. fi. kunna passa ganska väl.
Även den namnlösa, som han stött över bord
på Atlanten en natt, som dör ännu en gång
i samma ögonblick han lämnar herrgården
Wishwood och som man skulle kunna kalla
Dunkel Skuld (med andra ord äganderätt), är
han kvitt. Vem eller vad hon var kommer man
väl att riktigt så att säga handgripligt få veta
först i diktarens biografi, i varje fall tillhörde
hon hans ungdom, var en del av den, var
kanske rentav hans ungdom.
Om dramats väsentlighet som en
vattendelare i Eliots verk råder det alltså för
anmälaren, vid en omläsning, inte något tvivel —
man skulle t. o. m. kunna rekommendera det
som en introduktion för dem som önskar göra
en första bekantskap med honom. Det
innehåller det väsentliga av hans problematik,
mycket av hans poesi och utblickar mot de
två skedena i hans diktning.
Sartre, Camus m. fi. firar ju numera, tio år
efteråt (en naturlig företeelse), med skådespel
av samma stilistiska hållning och ungefärliga
syftning triumfer på scenen, vilket Eliot aldrig
gjorde. Ytligt sett är också "Släktmötet" en
moderniserat franskklassicerande tragedi,
skriven t. o. m. enligt de voltaireska reglerna för
god smak, nämligen att ingenting i fysisk
mening våldsamt får ske på scenen utan bara
anas eller relateras. Ur den synpunkten har vi
kanske här ett av de (inte så ovanliga)
"avdramatiserade" dramer som så underligt
efterlysts i Sverige. Ge oss till att börja med en
avdramatiserad regi!
Men innerst inne ville jag uppfatta det som
ett ibsenskt drama, bl. a. naturligtvis därför
att Ibsen var den som först och bäst på
germansk botten lyckades omsmälta antikt till
754
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
