Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
modernt, men djupast sett därför att jag
uppfattar hela "Släktmötet" som en dialektisk
självkritik —- enligt min mening är det detta
som kommit Ibsen, med hans ofta antikverat
kostymerade problem, att bibehålla sig så
aktuell. Även hos Eliot kan problemen sägas
vara en smula antikverat kostymerade, men
det är också hos honom verkligen fråga om
en självkritik, en inre kritik — han upplever
även yttervärlden och dess elände som något
inom sig. När han kritiserar världens
förflack-ning, förstelnande etc. kan det vara delar av
och sidor hos sig själv han kritiserar. Och när
ban talar om sin rojalism, anglokatolicism och
klassicism kan det vara fråga om en
självkarakteristik i första hand och ett program
först i andra — det gäller åtminstone diktaren
Eliot. För man ser ju av hans mest inspirerade
rader att det är någonting annat och därutöver
han vill. Översättningen är bra.
Gunnar Ekelöf
MOTIVERING
FÖR EXISTENS
Ragnar Bengtsson: Förvandlingar. Bonniers
1948. 5: 50.
Det intryck av fantasifullhet och kultur
som Ragnar Bengtssons debutsamling "Till
en glömd juni" efterlämnade, blir ytterligare
förstärkt av hans nya bok, som fått den
ovidianskt klingande titeln "Förvandlingar".
Men dessa nya dikter är betydligt mera
sofistikerade, de är helt enkelt inte alldeles fria från
en viss intellektuell preciositet, ett drag som
kanske i och för sig inte är alldeles förhatligt
men som medför både nyttiga och mindre
nyttiga irritationer. En både för poeten och
läsaren mindre nyttig irritation möter redan
på första sidan, där det står en dikt kallad
"Diagros’ son". Det är en dikt av hög kvalitet,
och av raden "minnen från levande skuggors
land" och av det vackra slutet:
sång som är väg i väglöst förnuft,
översköljande allt min kärlek till dig.
kan läsaren ana att identifikationen här gäller
Orfeus. Men titeln "Diagros’ son" är onödigt
sökt, och den är dessutom felaktig. Den i övrigt
tämligen okände trakiske konung som i
hävderna med Apollo tävlar om äran att ha varit
den mytiske sångarens fader hette inte Diagros
utan Oiagros. Misstaget är lätt att förklara och
lätt att ursäkta, men ger det ändå inte en liten
vink om en sjuk punkt: är det inte överdrivet
av en poet att hos sin läsare förutsätta en
exklusiv specialkunskap som poeten nätt och
jämnt har själv?
Man har också litet svårt att inte finna
rubriken till nästa dikt en aning preciös.
"Anthropeios" betyder "mänsklig", eller
"människovärdig", som adverb kan ordet också
betyda "på människors sätt", eller också
— i enlighet med ödets eller Ragnar
Bengtssons ironi — "allmänt begripligt". Den sista
möjligheten bör man kanske utan vidare
kassera, den första ger en något allmän innebörd
som inte vinner i pregnans och meningsfullhet
genom ordets hellenska dräkt. Men också
"Anthropeios" är en dikt av kvalitet, även
om man inte alldeles förstår poetens
intentioner. I sitt slut preciserar den det "fega äkta
som är dolt av sanningshöljet":
Ond mask av klyvnad.
Motivering för existens.
Förlåtelse för sagolik resa.
Kanske vågar man gissa att dessa tre rader
säger något väsentligt om människans villkor,
den första om hennes betänkliga egenart, den
andra om hennes enklaste krav på sig själv,
den tredje om hennes ödmjukaste metafysiska
behov. (Tolkningen framföres endast som en
pedantisk fantasi utan fordran på ensamrätt
till rebus’ rätta tydning.)
Man kan utan vidare reservationer säga att
det bland dessa dikter med "antika motiv"
knappast finns någon som är helt likgiltig.
Eller skall man våga ännu en kritisk
småaktighet, ännu en Poloniusattityd, och hävda
att en och annan dikt blir lidande på poetens
halva pregnans. Han ger gärna bort en liten
vacker nyckel, men det visar sig tyvärr att
låset har för många knepiga finesser. Det kan
gälla dikten "Artemidios", den som vigt sig
åt Artemis. Vad "den flyende gudinnan"
egentligen representerar blir inte alldeles uppenbart,
och av hennes attribut hittar man egentligen
bara "hennes blomrus av malört". De pythiska
orden har verkligen en benägenhet att förtära
sig själva, och en formlös form faller ned som
en kåpa av dagg över "Artemidios" — så
kunde man kanske med en viss begränsad
giltighet travestera poeten och i förbifarten
påpeka att den sista strofen med dess enkla,
en aning hymnkristna rim inte riktigt är i
nivå med dikten i dess helhet. Betydligt
hel-gjutnare och oändligt vackert är poemet "Ana-
755
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
