Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Vi hade aldrig tid —
men dunkelt vi förstod när fågeln sjöng
att något gick förbi
av oersättligt liv
av dyrbart sammanhang.
En ännu mjukare elegisk ton får hennes dikter
om sommaren, pastoraler med ängsull i vitullig
blom, juninätter med jasmindoftens "vita
förtärande ödslighet". Och nästan samma
sordinerade — men inte alltid särskilt
effektfulla — violinmusik för soloinstrument ljuder
i vinterdikterna, där vinterkaraktären är så
bräckligt antydd, att årstiden nästan blir en
j apansk träsnittsvinter och dess innersta mening
som själstillstånd nästan alltför tydlig. Det
blir alltså en starkt estetisk vinter med snöiga
träd som "hägg i blom", och den lockar poeten
till en lätt narkosbetonad promenad in på den
poetiska allmänning, där "hårda stjärnor"
gnistra och "ispistiller skimra" "i nattens
blomma" — och ibland också in på det
närbelägna experimentalfältet, där "det doftar av
kristall" och "en krossad månes skärvor fyller
kalkens inre". Direkt banal blir ändå aldrig
denna högspända vokabulär i Ingrid Nyströms
poesi, hon har sinne för ordens glimmande
pärlemor, och de prövodikter för kärleken,
där hon utnyttjar vattnets och stenens
symboler, har hon givit en egen intensitet, en egen
vågrörelse, ett strömdrag av privat karaktär.
I "Sång vid kusten" har symbolerna samlats
i mångtydig växling — vill man plocka sönder
dikten med pincett kan man säga, att den
handlar om könens obotliga oförenlighet och
om tidens dubbla innebörd. Medan det
manliga elementets orörliga hårdhet kontrasteras
mot det kvinnligas mjukhet, klippan mot
vågen, får tiden drag av dem båda — som
skavande gruskorn och svallande
havsevigheter är den härskare och dödare, som
bortrinnande vatten eller sand är den livet själv:
För något vars väsen vi knappast känner,
skall tiden det enda och dyraste vi äger
slösas likt vatten eller sand.
Fastän den första strofen har en svagt
songe-artad ton och denna sista en lätt touche av
Gullberg, och även om effekten i grunden inte
är så genomreflekterad eller så schematisk som
man i tolkande nit gärna vill tro, är dikten
ändå som helhet ett vackert prov med egenart
på en fin poesi, som möjligen kan sägas ha
det vackra men farliga felet att alltför ofta
sväva i en alltför poetisk rymd — nära himmel
och hav men långt från den leriga jorden.
Olle Svensson är närmare jorden. Men
han är också längre kommen in på den
poetiska allmänningen, fastän han mera sällan
stannar i modernismens ungskog utan hellre
dröjer under traditionens stora skuggrika
granar. Vad granarna en gång ha susat bryr
han sig inte alltid om att minnas, och alltför
obekymrat kan hans eget gransus falla in
i kören av dröjande ekomusik. Det fina och
bittra motivet om högre makters indolens kan
han variera med en viss naivistisk fyndighet
i en dikt om "Soldiktaturen", men slutpoängen
ter sig ganska matt:
Hårt bundna i soldiktaturen
är människans liv och bröd.
Men solen har ingen aning
om människans liv och död.
Stjärnorna kvittar det lika, suckar man driven
av en ohjälplig komparativ impuls. -—- På den
tankfulla allmänningen får man stanna i den
diktsvit som poeten givit den lockande titeln
"Memoarer", och där man bland annat
påträffar intimistisk centrallyrik med inte
alldeles obekanta anslag: "Det rymmes förödande
eld och storm inom yttre stillsamma ödens
skal", eller med välbekant teknik:
En svala i rymden, en gran på mon,
en kväkande groda i dyn
har en klarnat självfallen giltighet
på sin plats under drivande moln.
Någon gång kan poeten med samma talang
närma sig en enkel visstil à la Burns, men
ibland drivs konsthantverket en aning för
långt, och man märker svarvstolens snurr:
"Ett människoliv är en glimt av en glimt av
en dröm om en dröm om en dröm." Litet
längre in på Olle Svenssons privata tomter
kommer man nog i de dikter, där han inte
söker pressa in sitt humana budskap i de
traditionella former, som han har så lätt för
att aptera och rätt väl behärskar, utan låter
tanken tala utan låtar av lånad musik, utan
att ge sina pärlor ärvda smyckens ömtåliga
och lätt urskiljbara infattning:
Men endast på ärlighetens hårda bräder
vilar vår kropp i naturlig ställning
som skänker frihet.
Det betyder så lite vad vi äger
och inte äger.
Men ärligheten har hemliga förbindelselinjer
med himlarna eller glädjens källor
som vi inte förstår.
Den ärlighet som är Olle Svenssons signum
gör till sist hans tankar "Om hösten" till en
meningsfull lektyr.
757
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
