Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Carl Magnus von Seth är inte blond i
verkligheten, men hans poesi är blond. Hans
musa tillhör de lekfullare på den svenska
parnassen. Hans böcker är oaser för grubblande
recensenter. Hans styrka är hans enkelhet och
hans friskhet, hans stora svaghet är hans
lätthet att skriva. Det är lätt att överskatta
en så naturlig poet, det är ändå lättare att
underskatta honom. Han är förbluffande
otidsenlig — utan att förskräckas skriver han dikter
till glädjen, och dikterna är smittande glada,
och hela livet leker, och poeten leker själv med
sin dikt. Han lägger utan att tveka stjärnorna
i sin sko "och väger den full med stjärnor",
"leker den full med stjärnor". Man undrar
ändå — trots detta bollande med celesta
fenomen — om han inte byggt sig ett alltför litet
hus, när han smällde upp sitt sista lyriska
bygge. "Vi bor lite var som helst där det är
lätt att slå sig ner", försäkrar han med sitt
lyriska vagabondlynnes säkerhet och frihet
från svåra bekymmer, och det hus som
verkligen kan kallas hans, blir ibland rätt likt en
lekstuga eller en plats, där man kan vaggas
stilla, "där det är lätt att vagga". Kanske är
han bättre medveten än någon annan om att
han ibland gör det för lätt för sig, han undrar
stillsamt: "Konsten är nog att vaka, att se med
vakna ögon." Ja, konsten är nog inte att
vaggas. Ibland försöker han i alla fall gå utanför
tomten, utanför den kärleksfulla
livsupplevelsens domäner för att på hårdare marker och
i tunnare luft föra didaktiska samtal med litet
rigorösare tonfall — någon gång en smula
i stil med Martinsons "Passad"-dikter — men
Carl Magnus von Seth har inte mycket att
lära ut, bara litet känslig livsberusning, litet
omedelbar glädje, och det kunde ju alla ha,
det är ju så enkelt... I varje fall är det
sällsynt, och sällsynt är också den lustiga grace
och den nästan sömngångaraktigt stilsäkra
naturlighet med vilken dessa älskvärda
meditationer serveras:
börja inifrån och aldrig hamna i sig själv
men gå på kurs mot glädjeöar
och linda sommarrankor själv kring finger
Det vore kanske övermåttan galet att önska
denne poet annorlunda. Han känner själv faran
"när dröm och dikt uppgår i substanslös flykt",
vet hur svårt det är för en drömmare på
sommarvägar att nå "balans mellan sanning
och saga". Man vill endast önska honom en
strängare lyrisk ekonomi, och kanske vill man
758
veta mer om grunden för hans sommarhus, om
källaren och vinden ...
Det vore rimligt att påstå att Åke Nordin
med sina nya dikter lyckats förverkliga den
dröm om ett ögonblicks lysande kurva som
han ger ord åt i inledningsdikten. Hans poesi
har en betydligt tätare intensitet än von Seths:
man märker det redan i de lugna men
utomordentligt mättade naturdikter som inleder
samlingen — i jämförelse med dessa ter sig
von Seths spatiösa och föga precisa — men i
de följ ande kärleksdikterna stiger kurvan brant
och lysande för att dala en smula i det sista
avsnittet, som fått rubriken "Introspektrum".
På sista sidan kan poeten med en viss rätt
hävda, att han besvarat "alla drömmars
lockrop". Av en gynnsamt inställd försyn har han
i hög grad fått den fina gåvan att med sköna
ord och synextaser besvara alla drömmars
lockrop. Han har i rikt mått den extremt
visuella iakttagelsens svidande skärpa, man
undrar därför inte över att han i en dikt med
överskriften "katharsis" vilar ut bestrålad av
en hemlig natt, innesluten i det mjuka mörkret,
ett "fjärilsrum", ett "svindeldjup för slutna
ögon". Han är ständigt medveten om dygnets
vändkrets; från isig morgon till "en skymnings
grå betraktan" och "nattens brunnar" speglar
sig hans stunder i ett ändlöst tidsmedvetande:
"varje timme varje dag betalar du med liv —
och vinner liv". Med obestridlig subtilitet och
förbluffande precision är naturupplevelsen
återgiven:
det täta mörkret kommer snabbt och tyst
över hedens mossa
och vårkärrens mjuka vattenbädd
skymningsfågelns ekande träklocka
vibrerar i rymden
och den hetkyliga natten
ljusnar av parningsrop
Något bildspråk behöver poeten inte tillgripa
i dessa naturimpressioner. Endast nämna —
marken, träden, luften talar själv. Endast en
gång kostar han på sig en extravagans:
"dungens spröda katedraler". Det är en vacker
bild men en onödig — hos en poet med så fint
sinne för fakta. Kärleksdikterna är — trots
deskriptionernas intensitet — i anmälarens
tycke inte av samma verkan. Fakticitetens
charm får lämna plats för den mindre
nog-räknande extasens, och förändringen innebär
visserligen en stegring i poetisk kraft, men
den förflyktigar de fina autentiska nyanserna,
och man befinner sig plötsligt ute på det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
