Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att tala om det egna olycksödet och bara
uppehåller sig vid Europas nöd; som genom ett
trollslag vinner hon allas aktning och kärlek!
Den käcka unga hjältinnan i "De blå
silkesstrumponia" vågar stå för sina oöverlagda ord
om den mäktige verkschefen och omvänder
honom till en lojalare behandling av sina
kvinnliga underlydande, medan den feghet
hennes medsystrar visat prov på endast befäst
honom i hans kvinnoförakt.
Butiksföreståndarinnan i "Fikonen" vidgår inför
läkaren-sundhetsinspektören, att hon sålt den skämda
frukten, medan affärsägaren slingrar sig och
försöker undandraga sig ansvaret, och så blir
hon först doktorns assistent och sedan hans
hustru. Den unga drottningen ser till en början
med förakt på den tilltänkte prinsen-gemålen,
men gemensamma svårigheter och upplevelser
bryta ned det inre motståndet hos dem båda
och böja deras hjärtan mot varandra. Något
liknande gäller om de unga resetalarna i "Gamla
vänner"; sedan de länge bekämpat varandra,
mötas de äntligen i en diskussion på tu man
hand, och det gamla undret sker, att
diskussionen artar sig att bli livsvarig.
Överallt i dessa noveller är det
människohjärtat som talar, det underfundiga, det
oberäkneliga, och därmed förknippas Elin Wägners
ljusa tro, att den goda gärningen är odödlig
och bär frukt tusenfalt. Däremot finns det hos
henne en påfallande skygghet inför det
erotiska. Det heter om Joan Richardson, att
hennes ansikte, "ehuru märkt av strapatser,
tankar och omsorger ännu var ungt, emedan
oberört av sexuella mödor och lidelser", och
den erotiska attraktionen har inte alls kommit
med bland de faktorer som röja undan
skrankor och motsättningar mellan man och kvinna!
Den skymtar blott på ett enda ställe, i
"Världshistoria", den äldsta av de här omtryckta
novellerna, där ett stycke evig kvinnohistoria
berättats med sorg och undertryckt bitterhet;
den dag då hon gav sig åt sin älskade kan
i en övergiven kvinnas existens te sig
betydelsefullare därigenom än genom de
historiska händelser som ägde rum i samma stund.
Men Elin Wägners optimism har aldrig varit
flack: ensamhet, fattigdom och övergivenhet
är inte det enda sättet för en kvinna att bli
beroende och olycklig. Ett annat, som
illustreras i "Ann Mari och Marianne", är äktenskap,
överflöd och barn. Självupptagenhet, brist på
verklig hängivenhet är ett tredje — såsom i
berättelsen "Cirkeln" — fastän dessa olyckliga
inte riktigt förstå det själva.
Konstnärligt sett måste det nog sägas, att
Elin Wägner behöver det breda episka
formatet för att göra sig fullt gällande. Novellen,
där så mycket hänger på den artistiska
avrundningen, den omsorgsfullt beräknade poängen,
är knappast hennes egentliga fält. Men även
när hennes berättelser flyta ut i journalistik,
få karaktären av referat eller inlägg, är hon
en stor moralist, en kännare av
människohjärtat, en ärlig vilja, en levande tro. Med
åren har denna tro fått en ny dimension.
Kvinnorna ha på ytplanet segrat över hela linjen,
fått alla sina viktigaste krav förverkligade.
Men under andra världskriget var deras roll
som kvinnor ändå reducerad till att stoppa
strumpor. Felet är inte bara manssamhällets.
Det ligger djupare än så och hör samman med
hela vår tillvaros mekanisering och
utarmning, med organisationsraseriet och
industrialiseringen, där kontakten förlorats med det
vegetativa och meditativa livet, med jordens
och årstidernas, vardagens och helgens
växlande rytmik, med stillheten, andakten och den
heliga rysningen inför det Oföränderliga.
Därmed har också moderligheten försvunnit ur
vårt liv, den urgamla matriarkaliska visdom,
som gick ut på att skydda och hägna allt
ömtåligt, spirande liv, att rädda och bevara i stället
för att förbruka och föröda, att lägga i dagen
ett oändligt kärlekens tålamod, en visdom som
inte minst vår tids kvinnor i fem världsdelar ha
glömt bort. Elin Wägner har i "Spinnerskan"
låtit denna anklagelse drabba några av sina
egna novellfigurer och därmed givit en vink
om förskjutningen i sin syn på
kvinnoproblemen. I deras mitt har hon placerat
portvaktsfrun Aina Anderson, halvt verklig, halvt
overklig, som inkarnerar den borttappade
modergudinnan, hon som en gång bar namnet
Nintud, som inför syndafloden ropade likt en
kvinna i barnsnöd, som räddade fler
människor än Noak och som på väg från en
dödsbädd möter Jesus Kristus i sjukhusdörren. Hur
förgäten modergudinnan än må vara, också av
kvinnorna, vågar Elin Wägner dock tro, att
hon alltjämt spinner sin evighetstråd
mittibland oss, att kvinnorna skola hitta tillbaka
till henne och därmed möta sitt inre, evärdliga
jag. Från det etiska planet har man här lyfts
upp till det religiösa. En religiös tro diskuterar
man inte — man delar den eller delar den inte
eller önskar att man kunde dela den!
Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
