Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Till detta intryck av konstruktion, som
förmodligen delvis eftersträvas av författaren,
bidrar att också Bergrahms personer är lika
belästa som han själv, Petronius går t. ex.
i en krissituation och funderar på ett
baude-lairecitat. Framför allt är det dock Eliot, som
går igen i boken. Redan "Idyll med förhinder"
kunde ses som en parafras på mr Prufrocks
bekymmer. Här är det "Det öde landet" som
parafraseras. Dels kan man väl gissa att den
sterila hettan över landskapet, talet om vatten
och torka, influerats av detta högtryck väster
ifrån, dels finns det mer direkta anspelningar.
När torvmästaren med makaber skämtsamhet
frågar specerihandlare Stenson om han
planterat ett lik i sin trädgård, eftersom hunden
hittat ett ben där, så återgår detta direkt på
en fråga som vandraren i "Det öde landet"
ställer till sin gamle stridskamrat Stetson om
ett av hundar gouterat lik i hans rabatter.
Och när lärarinnan fröken Dahlgren efter att
på ett otillfredsställande sätt ha förförts av
en knölaktig prokurist går upp och sätter på
grammofonen handlar hon exakt som sin
medsyster i samma eliotdikt, något som
författaren diskret markerat genom att använda
samma karakteristik av förföraren, "röd och
beslutsam", liksom han byggt upp hela detta
parti på reminiscenser från "Det öde landet".
Den litterära allusionstekniken försvaras
visserligen varmt av Eliot själv, men när den
utnyttjas så grundligt som här blir det till
förfång för diktverkets egenvärde. När hela
scener med så nära anslutning flyttas över
kan man knappast säga att Eliots ord om
värdet av samspel mellan tradition och
individuell begåvning fortfarande gäller. Här
är det fråga om en mycket skicklig och
elegant utförd parafras, inte om självständig
litteratur. Åke Runnquist
PAKTEN MED DJÄVULEN
Thomas Mann: Doktor Faustus. Översättning
av Nils Holmberg. Bonniers 1948.
20:—.
Thomas Manns "Doktor Faustus" är ett
imponerande verk av en åldrande diktare:
inte bara en krönande kupol utan en
djupsinnig sammanfattning av hans väsentligaste
strävanden. Han fullföljer linjen som Goethes
moderna motsvarighet: en sammansmältare av
förnuft och magi, en balanserare av tyska
motsättningar och en förklarare av det tyska
ödesdramat. Liksom Goethe har han vänt sig
till medeltidsfabeln om djävulspakten och
anknutit till dess mest ryktbare företrädare,
doktor Faustus. Men Mann har inte bara sett
ett enskilt själsdrama i denna fabel utan en
symbol för hela Tysklands tragik, ett schema
för de tyska kraftstegringarnas katastrofer.
"Doktor Faustus" är en roman maskerad
som biografi med undertiteln "Den tyske
tonsättaren Adrian Leverkühns liv skildrat av en
vän". Vännen bär det talande namnet Serenus
Zeitblom och är en lärd humanist, vars goda
vilja Thomas Mann sympatiserar med och vars
kälkborgerliga begränsningar han driver med.
Zeitblom klamrar sig ängsligt fast vid det
mänskligas smala sektor i klassisk belysning,
han ryggar tillbaka för den utommänskliga
skapelsen inte minst för dess analfabetism,
han förvirras inför havsdjupets excentriska
vidunderlighet och avkyles av astrofysikens
abstrakta svindelperspektiv: han är i grunden
antropocentrisk och betraktar det förkrossande
ofantliga universum som omoraliskt, hädiskt
och ondskefullt. Han rör sig med dubbla
tidsplan i biografin, dels det biograferade
föremålets fortskridande levnadstid, dels den tid
i vilken han själv skriver, andra världskrigets
ödesdigra år från den tyska maktutvecklingens
höjdkrön till det apokalyptiska
sammanstörtandet. Från början ogillande nazismen känner
han dock medsuget i dess framgångar men
övergår till att allt starkare önska det
oerhörda: nederlaget. Zeitblom talar slutligen om
Tyskland helt med Thomas Manns stämma,
med avståndstagandets harm och
delaktighetens förkrosselse, liksom han genomgående
använder sig av Manns skrivsätt med dess
underfundigt lärda, borgerligt massiva
perioder och hans kompilatoriskt anhopade
specialvetande.
Tvetydighet, ambiguitet är hos Thomas
Mann ett genomfört förhållningssätt, ett
resultat av motsatsfylld erfarenhet och mångsidig
insikt. Tvetydigheten finns redan i
levnadstecknarens inställning och personliga relation
till sitt föremål, denne otillgänglige vän som
han uppehåller ett tämligen ensidigt
vänskapsförhållande till, detta kyligt överlägsna geni
som han oemotståndligt fängslas av, ryser
inför och djupast sett förblir främmande för,
denna andliga fixering vid en farlig och fatal
hjälte, där svartsjukan och den förvägrade
intimiteten spelar en så betydande om än
undanträngd roll. Zeitblom är Adrian
Leverkühns barndomskamrat, den ordentlige apo-
771
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
