Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
störtandet, den mytomana hängivelsen åt
ödesförlopp och apokalyptiska sammanbrott.
Zeit-blom avslutar sin genibiografi mitt under
nederlaget med orden:
I dag störtar det [Tyskland], omvärvt av demoner,
från den ena förtvivlan in i den andra, med handen
över ena ögat och med det andra stirrande ner i det
fasansfulla. När kommer det att nå avgrundens
botten? När kommer ur yttersta hopplöshet likt ett under
som övergår tron förhoppningens ljus att dagas?
Å andra sidan företräder Leverkühn inte
bara den tyska människan utan den kristna
kulturens människa överhuvudtaget. Den
neurotiska dualism som denna kultur bär på finner
måhända sina mest dramatiska uttryck just
i Tyskland, men tendensen skulle dock
återfinnas överallt i Västerlandet. Har Thomas
Mann velat stanna vid en antydande analys av
den kristna kulturens dilemma, dess djupa
tvetydighet? Eller har man rätt att ur hans
framställning utläsa ett kritiskt ställningstagande
mot denna kulturs underliggande tendenser?
Den tvetydighetens metod, det beslöjade och
gäckande framställningssätt som är Manns
medger ingen enkel, avklarnad uppfattning om
vad han menar. Men tydligen vill han ha sagt
något både med sina utvidgande kosmiska
utblickar och med sin virtuosa granskning av
teologiska tankekonstruktioner, satiriskt
anslutna till medeltida hysteriefenomen och
in-kvisitoriska frälsningsmanövrer. Fabeln om
djävulspakten tycks gripa omkring sig tills
den omsluter både religion och kultur som
en klyvnadens sjukdom, en frestande
demonisk verklighetsövervinnelse. Leverkühn blir
då bara ett av de mest utsatta offren för
renhetens förräderi, den brottsligt anstiftade
fiendskapen mellan sinnena och anden, den
sönderdelning av en helhet eller fixering av
ett kretslopp som kallas gott och ont, gud och
djävul, varigenom befrielsen, förlösningen till
rörelse, till dialektisk funktion måste ske genom
uppladdningar, katastrofer, enskilda eller
samhälleliga.
Thomas Manns bok innehåller oerhört
mycket, kanske för mycket. Den rör sig med
symboler, allegorier, paralleller och
anspelningar i invecklad sammansättning. Allting
betyder mer än en sak, genomgår ideliga
förskjutningar och förvandlingar. Man kan kalla
"Doktor Faustus" ett symfoniskt prosaverk,
genomvävt av återkommande tematan.
Musiken är ett av bokens centrala ämnen, som
varieras än i essayistiska resonemang och
krävande tekniska analyser, än i raffinerade
återgivningar av musikaliska upplevelser och
åskådligt frammanande av olika instrument.
Sammanställningen av djävulspakt och syfilis
ger en genialt skärpt belysning av det sjuka
geniets problem, där sådana höjdpunkter inom
den tyska anden som Schopenhauer och
Nietzsche förbinds (såsom fenomen av farligt
legerad hälsa och sjukdom) med den senaste
demoniske katastroftillskyndaren Hitler. Manns
egen inlevelse i och släktskap med de båda
stora, sjukdomsgeniala filosoferna ger hans
uppgörelse dess angelägna innebörd av
smärtsam självrannsakan och hög kirurgisk konst.
Det är de svåra partierna i boken som är
de verkligt intressanta. Visar Thomas Mann
några ålderdomstecken så är det i de mera
beskrivande inramningarna och berättande
minnesutvikningarna, som ofta i och för sig
är charmfulla och underhållande men ändock
kan kännas som onödig utfyllnad eller
pratsamt kvardröjande vid gamla interiörer,
stadsbilder, borgerliga familjescener. Medvetandet
om alltings dubbelhet och tvetydighet följer
ständigt författaren och kommer honom att
uppfatta allt som dess egen parodi.
Förnimmelsen av parodi griper honom inte minst
inför det litterära verket, han kan inte längre
tro på helgjutenheten, detta klassiska krav
tycks honom bara som arbete för skenets skull:
Nu kan man fråga sig om med hänsyn till vår
nutida utveckling av medvetande, insikt och
sanningskrav denna lek fortfarande är tillåten, fortfarande är
andligt möjlig, om den fortfarande kan tas på allvar,
om verket såsom sådant, den självtillräckliga, inom
sig själv harmoniskt slutna skapelsen, fortfarande
står i något legitimt förhållande till den totala
osäkerhet, problematik och disharmoni som råder i vårt
samhälle, och om icke allt sken, även det skönaste, ja just
det skönaste, i våra dagar har förvandlats till lögn.
Denna antiklassiska, revolutionerande insikt
har han visserligen inte dragit konsekvenserna
av, men den förnims som ett ferment och en
oro i denna vidlyftiga, ojämna, stundom
tålamodsprövande, stundom ytterligt fascinerande
bok på gränsen mellan roman och kulturkritisk
fantasi. Artur Lundkvist
KONTAKT
Hwang Tsu-Yü: Det blommande
granatäppelträdet. Översättning av Stig Henrikson.
Norstedts 1948. 10: 15.
Carlo Levi: Kristus stannade i Eboli.
Översättning av Karin de Laval. Bonniers
1948. 12:25.
Roligt med riktiga böcker! Och sällsynt!
Ibland är det nästan som om man hade glömt
773
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
