Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
av fascismens bärande skikt. Sista gången den
förtryckta parten hördes av var i förra seklets
rövarväsen, maffian (alltid pyrande under
ytan, kanske i någon mån upplivat under
krigets befrielseskede), i själva verket
irreguljära uppror av bönder som pressats så hårt
att de likaväl kunde ställa sig utanför lagen.
Man får i detta sammanhang en skrämmande
inblick i den centraliserade statens brist på
elasticitet, särskilt i avlånga länder. Det var
inte längesen vi i Sverige hade ett allvarligt
Norrlandsproblem, som väl i viss mån existerar
än, och såväl göteborgare som skåningar ser
med — enligt min mening befogad — misstro
på Stockholm. Här har lagar skrivna i Rom
på grundval av odugliga och teatraliska
tjänstemäns rapporter skapat och vidmakthållit ett
katastrofläge som i varje fall hade varit
otänkbart hos oss, fariseiskt talat. Levis grubbel över
"söderns problem" leder till ett resolut
avståndstagande från vad vi kallar ’staten’, den
må vara fascistisk eller antifascistisk. En
lösning ser han endast i en samverkan av
autonomier, varvid gränserna givetvis inte är
geografiska utan dragna efter gruppintressen:
alltså ett kooperativt samhälle. I den
byråkratiska staten har i varje fall den italienske
bonden ingen del: jorden har långt större
skyldigheter än rättigheter. Så är det, mindre
utpräglat kanske, även i bättre organiserade
länder.
Levis bok är alltså inte en samling
"stämningar" att återuppleva vårens eller höstens
500 kronors Italienresa med: det är en
gentemot samtiden relativt fri filosof och
konstnär som sitter grubblande i det gudsförgätna
Gagliano onådens år 1935 under
Abessinienkriget. Innerst inne i själen har väl även denne
högt begåvade och djupt erfarne man en naiv
kärna — hur skulle han annars hålla ut i det
kaos av idiotismer som Europa var — och är?
Men han har sin goda, underliga, skarpa, hårda
— och ändå goda — blick. "Ögonen var
man-delformiga, svarta och dunkla med en vita
ådrad i blått och brunt som på hundar", så ser
han hushållerskans, den trollkunniga Giulias
ögon.
Ansiktet hade en utpräglat arkaisk karaktär, inte
i den klassiska grekiska stilen, inte heller i den
romerska, det hade en hemlighetsfullare och
grymmare uråldrighet, som alltid dvalts på samma jord,
utan samband och utan beblandning med
människorna men bunden vid torvan och vid de eviga
djuriska rikedomarna.
Det är av denna ras och ur detta sätt att se
som sibyllorna fötts, och det har verkligen
glatt undertecknad att de fanns kvar på jorden.
Ty det är här inte bara fråga om en
författares föreställningar eller romantiska syn utan
om den gaglianska bondebefolkningens syn på
sig själv. En papperslapp med
abracadabra-triangeln spelar där lika stor roll som en
vallfartsmedalj eller en officiell handling, med den
skillnaden att den sistnämnda är ond. Varken
varulven eller monachicchi är demoniska på
samma sätt.
Bönderna som gläntar på dörren och visar
en böld, ett sår eller kallar till en dödsbädd
är för Levi natur, men han är inte primitivist:
det är i kraft av hans djupa kultur som de
ter sig så riktiga för honom, i grupp, alldeles
som världskonstens högsta andar ter sig så
riktiga en och en. Vad däremellan är är dels av
ondo, dels ett brustet gott, dels lindrigt, dels
vämjeligt. Men som den härlige målare han
är, har Levi objektivitet nog att göra kyligt
glänsande studier också av bysocietetens
tarm-tråg.
Översättningen är, frånsett ett fåtal
itali-cismer, mycket bra. Gunnar Ekelöf
TROLLKARLAR
Hermann Hesse: Drömfärder. Översättning av
Nils Holmberg och Anders Österling.
Bonniers 1948. 6: 75.
Henri Michaux : En barbar i Asien.
Översättning av Gustaf Bjurström och
Tuve-Ambjörn Nyström. Wahlström
& Widstrand 1948.
8: 50.
Det är "Stäppvargens" och "Siddharthas"
diktare som talar i de sagoartade berättelserna
i "Drömfärder". Hermann Hesse belyser där
sin egen konst samtidigt som han är i full färd
med att utöva den. Hans verkningsmedel är
inte främst den välansade men något kraftlösa
stilen utan den lyckade uppfinningen och det
egenartade gemytet, som förenar så mycken
hjärtlighet och ironi. Vad Hesse under hela
sin barndom drömde om att bli var ingenting
mer eller mindre än trollkarl. Verkligheten
bedrog honom på denna dröm, och det har han
aldrig förlåtit verkligheten. Han fick bli
diktare i stället, en diktare med en aldrig helt
stillad besvikelse på botten, alltid beredd att
sabotera den förtryckande verkligheten med
sin lekande fantasi och sökande tanke.
I "Trollkarlens barndom" berättar Hesse om
sitt kluvna ursprung, där faderns lärda bokliv
776
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
