Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
psykos i renässansens spår, kanske
intressantast hos de förnäma, där den hos oss knappt
är studerad. Men bokutgivandet är det
möjligas konst. Gunnar Ekelöf
KORTARE ANMÄLNINGAR
Paul Lindblom: Lång hämnd. Norstedts 1948.
6:75.
Paul Lindblom, som i dessa spalter lämnat
övertygande prov på sin begåvning som
filosofiskt skolad essayist, har också försökt sig
som romanförfattare. Han debuterade med en
akademisk miljöstudie från krigsårens
nazist-infekterade Lund, där det konstnärliga
resultatet dock inte stod i nivå med det vällovliga
syftet. Avgjort bättre har han lyckats med årets
roman, som har ett mer begränsat men också
bättre sammanhållet, mer konsekvent behandlat
motiv. Författaren har gjort det svårt för sig
genom att skriva berättelsen i jagform. Den
som här berättat sina öden är nämligen en
inbiten och förbenad ämbetsman, som under
hela sin bana, under sina forcerade och
mödosamma självstudier och även senare i sin
karriär drivits fram av bitterhet och hat över en
i skolåren utstånden orättvisa. Tidiga
besvikelser ha ingivit honom skräck för att binda
och engagera sig; att avstänga och avgränsa
sig från medmänniskorna och omvärlden har
varit hans medvetna eller omedvetna strävan,
som ofta förlett honom till gemenhet och
grymhet, och en förtorkad egoist har framgått ur
processen. Nu lever han blott på den fixa idé
som förföljt honom sedan pojkåren: att få
hämnas på den som en gång gjorde honom
blodig orätt. Men när han slutligen står inför
målet ger han upp striden. En kvinna, och
märkligt nog just vedersakarens hustru, förlöser
honom genom sin kärlek från hatkomplexet
och hjälper honom att träda i naturlig och
fruktbar förbindelse med människorna. Han
avstår från befordran inom verket och flyttar
som länsingenjör tillbaka till sin karga
norrländska hembygd, där det finns folk som
behöver honom och som han kan vara något
för. Det psykologiska förloppet förefaller
riktigt tänkt och är genomfört med ett slags sober
och stilsäker energi. Men den torrhet i känslan,
den inbitenhet, som var på sin plats i början
av berättelsen och där fått mycket goda
uttryck, har tyvärr blivit bestående. Den inre
frigörelse, den upptining och uppmjukning
som refereras blir inte åskådliggjord, och detta
i sin tur hör tydligen samman med att
kvinnoskildringen är så föga levande, så alltigenom
deskriptiv. Författaren har givit en utmärkt
bild av den gnetige ämbetsmannen och inte
minst av ämbetsverkets surtrista vardagsmiljö,
men den omtalade förvandlingen får läsaren
inga påtagliga intryck av. Det var dock den
som det hela gick ut på. Holger Ahlenius
Harald Beijer: Så går en dag. Norstedts
1948. 9:25.
"Ön aime mieux dire du mal de ce qu’on
aime, que de n’en point parler", säger
Laroche-foucauld (eller möjligen någon annan). Det
gäller ibland författare och deras ämnen också.
Vad de länge håller på med att avslöja och
kritisera, det avslöjar de inte så sällan en stor
väsensfrändskap med, som till slut liknar
kärlek lika mycket som hat. Om Olle Hedbergs
sista bok skrevs nyligen, att den borgerliga
miljö han gisslar har många väsentliga
egenskaper gemensamma med hans egen litterära
stil. Det stämmer säkerligen utmärkt på
Hedberg; man kan inte heller låta bli att erinra
sig omdömet när man läser Harald Beijer, en
författare av ganska liknande typ. Beijer läser
upp anklagelserna mot sina småborgerliga
interiörer med en prudentlig exakthet, en
ving-klippt psykologi och ett fredligt moraliserande,
som man måste kalla kongeniala. "Så går en
dag" heter det sista alstret från hans verkstad,
både prydligt och solitt, om också ganska litet
inspirerande. För övrigt finns det ju ingen
anledning att säga något ont om den här
sortens romaner, redlig och allvarlig
underhållningslitteratur av ett ytterst hedervärt och
inte alltför vanligt slag.
Tekniskt är den välgjord, Beijer kan sitt
jobb inom de gränser han dragit upp för sig.
Det är en historia av tjugufyra-timmarstypen
denna gång, ett antal människor i Stockholm
som under ett dygn upplever några kriser
tillsammans. Centralproblemet är en tjuguårs
pojke och hans förhållande till modern, en
duktig och härsklysten kvinna som halvt
omedvetet gör allt för att hålla sonen kvar
i fullständigt beroende. Han tar dock på
bokens sista sidor sina första steg mot ett
annat och riktigare liv. Här och där i boken
markeras ett annat tema: den avgörande
betydelse som ett enda kort ögonblick av
förståelse, av samförstånd, av frimodighet eller
av buttert hat kan få, både när det utnyttjas
och när det försummas. Men den frågan sätts
inte in i några djupare perspektiv — det gör
781
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
