Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- December. N:r 10
- Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
spelet, när han sköt Hoederer. Hur stod det egentligen
till med den saken? Olga får honom att berätta hela
historien, och vi följer den genom de fem mellersta av
de sju scenbilderna, men något klart svar på frågan
om motivet får vi inte, helt enkelt för att Hugo inte
vet det, det var alltför komplext, han handlade
egentligen bara på en slump. Men så mycket vet han nu att
ban inte går med på den nya svängen; och resande sig
till frihet i sitt första och sista fria val, valet av
undergången, går han mot kamraternas kulsprutepistoler.
Det är sålunda åter valtemat, som det gäller. Olga samt
Slick och Gregor, de barkade männen i ledet, de har
det lätt, de har valt sitt, partisolidariteten, och är
därigenom helgjutna. Jessica, Hugos hustru (tjusande
återgiven av Margareta Bergfelt, och en ny, ljus typ
i Sartres produktion), hon är också helgjuten, därför
att egentligen inget i politiken kan bli allvarligt för
henne, annat än hjärtats omedelbara bud. Hoederer,
den överlägsne realpolitikern, som har klar blick och
kall hjärna i alla situationer, med ögonen på målet
utan bundenhet av abstraktioner och ideal, han står
också stark, han blir egentligen inte oren av att han
låter händerna smutsas. "Renheten är idealisternas
förevändning för att slippa göra något", tröstar han
sig. Men Hugo, den intellektuelle idealisten, som inte
kan känna så, men ej heller acceptera sin
sönderfrätande skepsis, utan driftsmässigt åtrår handlingen, han
har svårare komma till helgjutenhet och frihet —
endast undergången bringar den.
Det är en utmärkt spelpjäs, bara alltför lång (dock
starkt nedstruken i Hälsingborg) och framförandet,
det första på germanskt tungomål, lyckades utmärkt.
(Ett finskt framförande hann före.) Premiären var
den 17 nov.; två dagar senare dök Sartre också upp
på Lilla Dramaten, med "Den respektfulla skökan"
(La putain respectueuse). Pjäsen har anmälts i BLM
tidigare (nr X 1947) och som föreställningen
teatermässigt sett icke var av anmärkningsvärd kvalitet, får
det räcka med detta omnämnande.
*
Att dramatisera romaner är alltid vanskligt, och
resultatet blir sällan helbra. Men särskilt svårt måste
det vara att återge Franz Kafka på scen. Hans främsta
verkningsmedel är ju drömstämningen, och ett av
villkoren för att den skall fungera är att vår fantasi aldrig
ser en hel scen klart i alla dessa detaljer, utan bara
de drag som ligger i blickpunkten. Resten får vara
svept i en ovisshet, varur berättelsen efteråt liksom i
förbigående kan hämta upp detaljer, som numera
avslöjar sig som viktiga, men vars betydelse förut ej har
kunnat inses och som därför har undandragit sig
uppmärksamheten. Exempel: när advokatens sköterska
Leni inleder bekantskap med Josef K., så är nästan
det enda i rummet som han och vi varsnar till en
början hon själv och hennes fysiska närhet. Först senare
i ett associativt lämpligt ögonblick urskiljer K. det
stora porträttet med domaren. Köpman Blocks närvaro
blir han ej på det klara med förrän vid andra besöket,
och att denne bor under ett bord där inne varsnas ännu
senare. Men på teatern ställs alltsammans simultant
på en bricka framför oss, och inget kan hindra ögat
att redan i första sekunden vandra kring och fånga
och reflektera över detaljer, som borde komma till
medvetenhet långt senare. Naturligtvis kan man låta
Block hålla sig dold i sin lya till en början, och tavlan
kan få vara obelyst först, men med allt kan man inte
förfara så, inte med detaljerna i en persons utseende
exempelvis, och även här är den ordning vari de bli
medvetna en viktig del av Kafkas teknik. På film vore
det lättare.
Det där är en av de reflexioner man ständigt gjorde
vid åskådandet av André Gides och Jean-Louis
Bar-raults version av Kafkas "Processen" på Göteborgs
Stadsteater. (Premiär den 5 nov.). Ett annat viktigt
suggestivt element i Kafkas teknik är upprepningen,
eller kanske man hellre skall säga scenernas
parallellism, ett uttryck för drömmens perseverationer. Samma
situation återkommer flera gånger med små
variationer, gestalterna dubbleras och dubbletterna dubbleras
igen. På en fröken Bürstner följer en fröken Montag
och en Leni, snarare repliker än nya individer; nästan
varje vind visar sig hysa domstolskanslier; en titt i
skräpkammaren, ett besök hos snickare Lanz upprepas
alltid ett par gånger. I den dramatiska
koncentrationens intresse har scenversionen sammanfört sådana
dubblettscener till vardera en scen, men en väsentlig
portion Kafka går därmed förlorad. Blott i några fall
har man funnit nya ekvivalenter, som t. ex. de svarta
strumpor med knallröda strumpeband som samtliga
kvinnor begåvats med. Det var en välfunnen antydning
om den unio mystica, som romanen frammanar med
mer atmosfäriska medel.
Trots dessa reservationer, och även om vi fastslår,
att dramatiseringen i detta fall inte alls kunde ge
detsamma som det dramatiserade originalet, så var det
likväl icke dess mindre en intressant föreställning,
säkerligen en av de fem sex intressantaste inom svensk
teater under det här året. Den blev det först och främst
genom Anders Eks väldiga insats i huvudrollen. Från
den lille stelbente och smått löjlige pinnebergaren i
första akten blev han inför våra ögon till en plågad
och ångestjagad människa, och reste sig därefter
plötsligt i det grandiosa försvarstalet till en anklagare
av all mänsklig köld och likgiltighet; för att sist falla
ihop som en Agave efter den våldsamma blomningen,
och resignerat möta sitt meningslöst bittra öde. Vidare
hade regin mycket av intresse, kanske mindre som
helhet än i form av lysande detaljer. Man kan nämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:07 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1948/0800.html
