Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
många med mig tyckte var beundransvärd. Ja, men
där var det lagom utspätt, och kompenserat av de
mäktiga beskrivande skildringarna, där hav och jord
tog form, något som alldeles saknas här.
«
Hur mycket värdigare, renare och mänskligare, och
ändå, hur mycket mer oss nära, är inte då den äkta
antiken, sådan den träder emot oss i Sofokles’
"Antigone", given på Lilla Dramaten (prem. 4 nov.) i Olof
Molanders regi. Här är verkligen vår bildnings vagga,
roten till det träd på vars grenar vårt århundrades
andliga kultur bara är de senaste kvistarna. Skådespelet
hade nyöversatts av Hjalmar Gullberg på ett sätt som
förenade tillräcklig texttrohet med en större svensk
språkledighet än vad de andra gängse svenska
tolkningarna erbjuder. Något försök att imitera klassisk
spelstil med koturn och masker gjordes inte, utan
tragedien gavs som ett modernt kammarspel. Kören
ömsom sjöng och ömsom läste sina partier, stundom
med växelsång mellan halvkörerna och körledaren
som det skedde på den tiden. Korsatsen hade
komponerats av Hilding Rosenberg — tydligen under
inspiration av de få bevarade fragmenten av grekisk musik.
Säkert hade det varit verkningsfullt att låta sången
följas unisont av flöjt och cittra, som och att låta de
deklamerade partierna skanderas med starkare
betoning av rytmen, i enlighet med grekiskt skick, men
Molander hade avstått från dessa idéer, som annars
måste ha legat nära till hands. I stället hade han
tydligen tagit impulser från andra håll. När Antigone och
Ismene hade sin dialog i spelets början med ansiktena
tätt tillsammans, erinrades man om scenföreskriften i
Cocteaus "Antigone" där de samtala "med pannorna
lutade mot varandra som två insekter"; vaktens
plumpa uppenbarelse var tydligen lånad från Anouilhs
version, och i körens plötsliga utbrott av samtidig sång
och rörelse kom man ihåg den hebreiska teatern
Habbimah. Men av alla sammanlån hade smälts en
underbar helhet, där sceninstruktion och inte minst
den mäktiga dekorationen samverkade till det starka
intrycket — en kadmisk borg med tunga träbjälkar på
korta stenpelare, och utsikt genom porthalvorna mot
ett trädlöst hellenskt landskap i växlande ljus. (Fast
Hellas var ju skogbeväxt under antiken förstås; men
vad har det att betyda.) En enda reservation vill jag
göra, för Antigone-Anna Lindahls i utbrotten alltför
oskönt gälla röstklang; kanske kunde det också ha
dämpats en smula på andra håll utan att intensiteten
eftersatts. Men storartat var det hela, och storartade
Åke Claesson som Kreon och Per Oscarsson som
Haimon, för att bara nämna ett par av de bästa. Också
kvinnorna goda. Det går alltså att ännu spela grekisk
dramatik utan moderna textretuscher — men vad finns
det då för ursäkt för att sådan modern dramatik som
Rabbe Enckells "Iokasta" och "Orfevs och Evrydike"’
skall ligga alltjämt ospelad?
»
En ny Hamlet är ju alltid en händelse och när
Stockholms-teatern kallade till ny Shakespeareafton
med Henrik Dyfverman som regissör och Stig Järrel
i huvudrollen, så undrade man ju allmänt hur detta
månde gå. Det gick inte alls så illa. Dyfvermans regi
hade en klar linje i det allmänna, många skulle tycka
den var nästan väl nyktert klar, med balans och stolt
rytm; och i det enskilda hade den flera intressanta
och nya grepp. Ett av dem var att understryka det
brottsliga kungaparets ovärdighet genom druckna och
liderliga tonfall. Det gav Edvin Adolphson tillfälle till
ett par storslagna scener och lät oss för en gångs skull
känna helt med Hamlet i hans indignation över
tronskiftet. Är det inte egendomligt att en sådan sak skall
ha så föga stöd i kungens egna repliker och i gängse
spelbruk? Tvärtom är det gammal engelsk tradition
att kungen och vålnaden spelas med samma mask och
åtbörder av samma skådespelare. Detta har Freud
tagit till utgångspunkt för att tolka hela skådespelet
som ett utflöde ur oidipuskomplexet med båda
kungarna representerande fadern, nämligen i hans dubbla
egenskap av överjag och rival. Det där hör till
djup-spökerierna i ett skådespel, där nästan varenda gestalt
är sedd sällsamt ambivalent. I en så klar och
antimys-tisk föreställning som den här kändes dock den
radikala skilsmässan mellan komponenterna som
följdriktig och högst befogad. Ett annat friskt grepp var
död-grävarscenen, helt okonventionellt gestaltad, med en
spinkig dödgrävare som nästan hade
dödskallefysionomi själv. För första gången slapp där Horatio att stå
handfallen: han fick hålla kraniet medan Hamlet
pekade. Skådespelarföreställningen i pjäsen gavs som
pantomim. I stället hade förste skådespelaren fått
behålla hela sin långa provmonolog, som brukar strykas.
Det kändes som en god omväxling, men knappast som
en slutgiltig förbättring.
Stig Järrels Hamlet hade sin småputtiga statur emot
sig, men hans psykiska profil hade resning, den
avtecknade sig skarpskuret ädel och konsekvent, i det
helas anda. Det var med andra ord den "kloka"
Hamlet, den som Gösta Ekman tog fram. Berättigat som
reaktion mot alla splittrade drömmare i rollen, men
dock kanske väl ensidigt. Det har alltid förvånat mig
i de Hamletutläggningar, som jag läst (visserligen
bara en ringa procent av alla som finns) att de har
tryckt så litet på det faktum, som ofta anföres i
psykiatriens historia, att det länge var en gängse tro att
den som såg eller talade med en gengångare riskerade
att mista sitt förnuft. Ja, till den grad var den tron
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
