Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hanserik Hjertén: Flickan från Tebe. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Novelldebut
HANSERIK HJERTÉN
FLICKAN FRÅN TEBE
När Dag steg ner på plattformen var väskan
redan tung i hans hand. Den nya hatten hade
ännu inte satt sig efter huvudformen. Utåt
märktes det ju inte, men han tänkte ändå han
såg löjlig ut.
Ingen var och mötte honom. Så var aldrig
avtalat. Lukten från tåg och flodvatten gav
snabba känslor av främmande atmosfär. Han
traskade i väg så oberört han kunde.
Solen hade just kört fram en knuten hand
mellan molnen när han mötte fru Santander
redan nere på gatan. Hon hade varit och
handlat.
Välkommen, Dag! sa hon.
De åt middag klockan fem. Herr Samander
hade blivit vitare i håret. Han satt mittemot
Dag.
Det är väl ett år sen du åt Mias goda mat
nu? sa han. Mia var kokerskan.
Dag log och nickade. När de frågade om
han redan skaffat arbete fick han äntligen
fram med det han suttit och ältat i munnen:
Pappa ringde till arbetsförmedlingen. Det
fanns inget för tillfället sa de. Men bara jag
höll kontakt med dem. Längre fram ...
Ta lite sill, sa fru Samander.
Pappa tyckte att jag kanske kunde resa ner
så länge.
Det blåste svagt ibland uppe på taket. I
pauserna doppade honom solen i ryggen som små
spön. Han lutade sig mot räcket och såg ut
över stån. Huset låg vid torget, oroliga stråk
stänkte i väg i olika riktningar under honom.
Han såg söder ut. Ögat gick nerför en trappa
av olikfärgade tak och hoppade slutligen
befriat ner på slätten.
När han vände tillbaka blicken märkte han
att stån höll på att domna under en grå rök.
Det var skymningen.
En honungslen känsla, tonande av vatten,
fyllde den magra kroppen. Till i morgon var
han fri. Ett par dar till kanske, ingen kunde
klandra.
Allt låg som framför. Också nuet.
I ett gathörn mötte han Berthold. Han var
solbränd och hade uniform. Fräknarna i
pannan och de stora öronen, och så när han fnyste
och snorade sig... Händerna hade han på
ryggen. Vad du är dej lik! tänkte han säga,
men det vart nånting annat.
Du ser blek ut, gosse! sa Berthold.
Jag har nog läst lite för mycket, log han.
Så, du ligger i Uppsala?
Nej. Jag tyckte inte det var nån idé. Så
mycket pengar. Det här blir nog mera
självutbildning. Han försökte skratta lite.
Berthold rörde inte en min. Men var tusan
har du bott då?
Hemma. Det vart ju i alla fall billigare.
Så du har inte jobbat nåt på hela tiden då?
Berthold tittade upp i solskenet.
Dag försökte fånga in hans ögon, men de
gled efter hustaken. Hamnade på tornuret. Jag
ska börja nu! Här i stån.
Jaså du, sa Berthold. Det finns nog jobb.
Det vart tyst en stund. Nej, jag måste nog kila
nu. Han skrattade med hela ansiktet. Inåtriktat,
förnimmande. Jag muckar på onsdag! Du var
dum som sköt opp ditt.
Ja, sa Dag. Du kan väl ringa nån gång. Jag
bor hos Samanders som förut. Han började
få ont i ögonen igen.
Visst, sa Berthold. Roligt att se dej. Hej!
Han strövade lite på gatorna, drack te på
det gamla vanliga stället. Han njöt av att se
mänskorna, en färgström som flimrade förbi
de halvslutna ögonlocken. Wirelamporna över
gatan gungade stillsamt i vinden.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
