- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
8

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hanserik Hjertén: Flickan från Tebe. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HANSERIK HJERTÉN

svinna. Han insåg ju att de tedde sig löjliga.
Men rösten var tunn och pipig under rymden,
och plötsligt kände han sig ohyggligt ensam.
Solen sköljde ner och bildade vibrerande hallar
kring det svarta tornet.

Så hade de vita, runda tussarna försvunnit.
Violetta skuggor stupade brant ner i gatan
utefter husväggarna, skarpgula och
cinnober-röda hinnor flöt under lövverk och gatlyktor
på bottnen av den hisnande trumman. Det
kittlade av lust att kasta sig ut. Han skämdes
svagt över att inte göra det.

Men då han klättrade ner, fastnade han på
ena tornuret. Den stora visaren pekade rätt
upp och körde genom skjortan och kavajen.
Han skrek vettlöst på hjälp. Gatan låg
färg-blank och öde som en fruktskiva. Den gyllne
visaren fortsatte sakta sin marsch, minut för
minut. Händerna famlade utan att få grepp.
Han hängde som en sprattlande fluga. Visaren
gled över femtonminutersstrecket, det hördes
ett dånande slag. Solreflexer dansade honom
i ögonen, en fågel snuddade hans hårtestar,
visaren smög sig i väg, tjuge, tjufem, han
arbetade för att få tag, men de svettiga
händerna slant på metallen. Och plötsligt gled han
av och störtade ner i det färgskimrande djupet.

Han vaknade när trädgrönskan slog igen
över honom som en vattenyta. Det var ganska
ljust i rummet. Möblernas konturer böljade
mot den vita rullgardinen. Han tände lampan
och började läsa. Men drömfragment yrde som
skum i vinden genom hjärnan. I våningen
vilade moln av tystnad. Han flöt omkring i
ljudlösheten. Men det finns mänskor här,
tänkte han. De har ju inte rest än?

I gryningen somnade han. Jungfrun hade
svårt att väcka honom till frukost. Täcket var
avkastat och lakanet slingrade sig kring hans
förvridna kropp.

Det var en blåsig dag. Grå floder vältrade
in genom fönsterrutorna. Och nere på gatan
svällde markisernas rödrandiga bukar.

Vi som ska åka i morron! suckade fru
Samander.

Dag stod på balkongen. Håret fladdrade för
vindkasten.

Är det inte för oturligt! sa hon högre.

Jo, sa han. Håret var som ett levande väsen
på hans huvud. Världen vacklade runtomkring
i det gråblå ljuset.

Han fick syn på den lilla kroppen. Håret for
ner i ögonen, han drog upp det med febrila
rörelser, men vinden var för stark. Gatan
skymtade som genom ett vattenfall. Men det var
Roland. Han tog på sig regnrocken och rusade
nerför trapporna.

Nej, se du! sa han.

Det lilla bleka ansiktet lyste upp. Vad han
var vacker egentligen. Men kroppen hade
krympt.

En lastbil med släpande järnstänger
bromsade in. Det luktade svagt av nejlikolja.

De var klasskamrater. Men inom varje klass
utkristalliseras grupper. Den första är de
försigkomna, intellektuellt och fysiskt. De andra
kommer gradvis, tysta, hederliga och något
löjliga. Men det är något hemlighetsfullt med
dem, tänkte Dag. Han kämpade förgäves att
komma under dem.

Jag måste tyvärr hem, sa Roland. Vill du
inte komma med ett tag?

Han hade varit där förut. Ett rum och kök,
sträv och färglös inredning. En tunn lukt av
gamla kläder. De satte sig i köket medan
Roland åt lite. Han la märke till att dörren åt
rummet var stängd.

Din mamma är borta och arbetar?

Fadern var död.

Roland såg ner i tallriken. Nej, sa han. Hon
ligger sjuk där inne. Opererades nyligen.

Dag var tyst en stund. Hon är på
bättringsvägen hoppas jag, sa han slutligen.

Roland log underligt. Han riktade sina stora,
blanka ögon mot Dag och rörde läpparna, men
det dröjde en stund innan ljudet kom fram.

Jag vet inte. Hon har det värsta man kan få.

Dag kände en förvirrande spänning.
Vardagen, tänkte han som i en bullrande flod, din
vardag håller på att avlösas! Vattenkranarna
droppade, tungt, sugande, men det märktes inte

8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free