Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hanserik Hjertén: Flickan från Tebe. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLICKAN FRÅN TE B E
så mycket nu. Han skulle velat slå sig själv
i ansiktet över glädjen.
Och — vad är det?
Kräfta, sa Roland.
Nej, sa Dag plötsligt, det är inte möjligt!
Han vände sig egentligen mot sin egen
plågsamma vällust. Men han visste ju att den var
möjlig.
De satt tysta, Dag med nerböjt huvud och
hettande kinder. Tårarna var nära att svälla
upp.
Hur kan du vara så lugn, Roland?
Man orkar bara hålla till i gränsmarkerna
en viss tid. Vad övrigt är — är förlamning.
Att bli ensam, sa han sen rätt ut i tystnaden,
den tanken är svår.
De som är ensamma håller ihop, sa Dag
snabbt. Regnet trummade mot rutan, blågröna
trädkronor värjde sig förtvivlat där ute. Med
en plötslig, trött resignation såg han den
inåtvända blicken, självupptagenhetens skiftningar.
Jo, nog kommer jag ihåg Roland Blom, sa
herr Samander och tog av laxen. Jaså, hans
mor är så sjuk!
Det hade inte ringt någon. Tidigt nästa
morgon reste de ut på landet. Jag kommer in
då och då, sa fru Samander. Och hör hur det
går. Han hörde sömnigt när dörren slog igen
efter dem. De reste. Kvar är du. Mjukt sjönk
han in under morgonsömnens gula parasoller.
Han mindes efteråt, att han länge legat och
funderat över vad för slags ljud han egentligen
hade hört. Tankarna slingrade sig krampaktigt
för att bli fria, tills det plötsligt stod klart för
honom som en pisksnärt över solskivan
utanför fönstret att det var telefonen som ringt en
lång stund. Han störtade upp, kände blodet
rusa från hjärnan och var tvungen ta stöd mot
sängkanten. Då märkte han att signalerna
upphört. Som en drucken sprang han genom de
stora rummen. Luren växte upp ur den
gulvioletta dagern och grep hans hand.
Hallå! skrek han. Hallå! Det är ...
Men trådarna susade tjurigt. Hallå, sa han
och la på luren. Så stod han och tittade ner
i golvet. Det kunde varit Berthold. Hade det
inte varit söndag kunde han tänkt sig
arbetsförmedlingen. Eller nån annan. Som ville träffa
honom, tala med honom.
Han gick långsamt genom våningen.
Rullgardinerna var nerdragna och möblerna i
närheten överklädda med vitt tyg. En död fluga
låg i den skåra av ljus som föll in vid
bokhyllan. Han petade på den med tån. Berthold.
Han stod plötsligt på den kalla tröskeln till det
rum där måltiderna intogs. Ovanför pianot
hängde tavlan.
Flickan, sa Hans, är ur min fantasi. När han
slutat hade han flickansiktets färger i sitt eget.
En grön, insidiös strimla över vänstra
tinningen. Gula, övermodiga fläckar på hakan.
Och håret: trött men belåtet blod.
Rummen var svällande segel omkring honom.
De höga valven över hans huvud, i en vit
grav vilade den unga kroppens, de magra
lemmarnas övergivenhet. Kvinna, tänkte han och
förnam sin vaggande själ, någonstans finns du?
De röda stolsitsarna skimrade som rockor
genom det slamrande ljuset. Nötta armbågar
strävade mot borden.
Finns det tio öre?
Den gula puddingen kröp skamset ihop på
tallriken. Silverskeden utförde sina magiska
riter och lämnade så plats för en Astorias.
Ett brunlent ansikte kunde komma in genom
svängdörren och säga:
Å, Dag!
Kunde?
Eftermiddagens beskärmande ljud
drunknade sakta i den gråvioletta plasma som
kvällen sände in mellan husen. Neonskyltarna lät
sina brinnande ådror teckna vreden mot
rymden.
Ensamhetens snöflingor. Trött tog han emot
dem.
I gatans vimmel tyckte han sig skymta
Rolands ansikte. Det kunde ju ändå inte vara
han. Din mor, tänkte han, skall dö? I din
oåtkomlighet vaktar du hennes död.
Mörkt var det i våningen han trädde in i.
Klockan slog elva slag inifrån djupet. När han
tände, dök flickan upp ur ett svart myllrande
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
