Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Olof Molander: Kring några brev från August Strindberg - Gotthard Johansson: Strindberg och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG O C II KONSTEN
berg med åren blivit, och det är ju egentligen
ej överraskande. Regianvisningen i mom. 4:o
ger klaven till styckets karaktär av drömspel
och understryker dess släktskap med
damaskus-dramatiken.
Nästan på dagen ett år efter premiären på
"Erik XIV" avled Harald Molander.
Strindberg sände en krans med följande rader:
Högtärade Fru, •
Mottag uttrycken av mitt deltagande i Er
och Era barns saknad av den bortgångne
maken och fadren.
I min egenskap av författare vid Svenska
Teatern lägger jag min krans på Harald
Molanders kista med ett tack för hans vackra
arbeten i scenisk konst.
August Strindberg
23 November 1900, Stkhlm.
GOTTHARD JOHANSSON
STRINDBERG OCH KONSTEN
För jämnt tjugufem år sedan, våren 1924,
disputerade en ung lundensisk
litteraturhistoriker på den första akademiska avhandlingen
om August Strindberg. Det var den i förtid
bortgångne Göran Lindblad, och boken
handlade om Strindberg som berättare (fram till
80-talets början). Det märkliga med denna bok
var, att den framställde "Röda rummets"
författare, den man, vars namn för generationer
lyst som en brandfackla och kring vars verk
det stått mera strid än kring någon annan
svensk författares, som en i grund och botten
älskvärd sagoberättare, en lärjunge till Dickens
och H. C. Andersen. Till och med "Det nya
riket" — den bok, som för många av
Strindbergs samtida för alltid stämplade honom som
en simpel skandalskrivare — lyckades
Lindblad få att framstå som en oförarglig idyll, en
munter offenbachiad. Därmed hade Strindberg
— föga mer än ett årtionde efter den stora
Strindbergsfejden, som delade hela det
litterära Sverige i två fientliga partier — glidit ut
ur stridslinjen och in i det berömda historiska
perspektivet, i vilket man lär se så mycket
klarare...
Men det som i detta sammanhang
intresserar oss är, att Lindblad i sin bok också tog
upp problemet om Strindbergs förhållande till
den samtida konsten. Han citerade bl. a. den
berömda skildringen i "Röda rummet" av
Arvid Falks morgonpromenad genom
Humlegården — där generalfälttygmästarens kor
ännu gingo på mulbete — och ut till Lill-Jans:
Här hade våren brutit ut på allvar över den lilla
täcka lägenheten, som med sina tre små stugor låg
inbäddad mellan blommande syrener och äppelträd,
skyddad för den nordliga vinden av granskogen på
andra sidan landsvägen. Här var en fullständig idyll
uppdukad. Tuppen satt på skalmarne till en
drank-tunna och gol, bandhunden låg och motade flugor
i solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna,
trädgårdsmästaren låg på knä vid drivbänkarne och
gallrade rädisorna, lövsångarne och rödstjärtarne
sjöngo i krusbärsbuskarna, halvklädda barn jagade
hönsen, som ville undersöka grobarheten hos diverse
nysådda blomsterfrön. Över det hela låg en helblå
himmel och bakom stod den svarta skogen.
Att detta är sett med en målares öga är
ju uppenbart. Bilden växer fram bit för bit,
och plötsligt står den där — nästan utan att
man vet, hur det går till — som en
daggfrisk akvarell. Studerar man tekniken litet
närmare, skall man finna, att det geniala greppet
framför allt ligger i de sista raderna.
Strindberg sätter först in den ena detaljen efter den
andra, de blommande syrenerna och
äppelträden, tuppen på dranktunnan, bisvärmarna,
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
