- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
22

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gotthard Johansson: Strindberg och konsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOTTHARD JOHANSSON

anhang förrän efter sin död, vilket förorsakade ett
bakslag i verklighetsriktningen. Dessa unga målare
voro fullständiga efterromantici utom i den punkten,
att de sökte sanning i färgen.

Detta är visserligen skrivet 1886. Men redan
på 70-talet hade Strindberg — om också
delvis på andra grunder — intagit en rätt kritisk
hållning till de svenska parisarna. Han
framträdde under detta decennium —- genom sina
artiklar först i Dagens Nyheter och senare
i Posttidningen — i själva verket som en av
dåtidens främsta konstkritiker och utan tvekan
den, som stod den unga generationen närmast.
Genom sitt personliga umgänge framför allt
med Per Ekström hade han fått sympati för
dess strävanden, och hans eget sysslande med
måleriet — redan i börj an av 70-talet — hade
skärpt hans blick för dess tekniska och
konstnärliga problem på ett helt annat sätt än hos
den i dessa avseenden mycket bornerade äldre,
akademiska kritiken. Hans insats på detta
område, länge förbisedd, har genom de senaste
årens konsthistoriska forskningar på nytt blivit
uppmärksammad, och Strömbom har säkert
rätt, när han i sitt stora verk om
Konstnärsförbundet skriver, att Strindberg var "den
ende i sin generation, som visade sig äga
förutsättningar att bli en konstkritiker i modern
mening".

Som kritiker kände sig Strindberg från
början som en vapendragare för den unga
generationen, vars konstnärliga program och
tekniska metoder han på ett glänsande sätt
analyserade i den artikelserie han i anslutning
till Konstföreningens utställning 1874 skrev
i Dagens Nyheter under rubriken "Vårt nyaste
landskapsmåleri", och för sin gamle vän Per
Ekström lade han alltid gärna ett gott ord. Men
kritiken, som hos Strindberg aldrig satt långt
inne, vaknade snart, och den skärptes, sedan
han under ett kort besök i Paris på hösten
1876 trätt i förbindelse med det nya
frilufts-måleriets franska förutsättningar. Hans stående
tes var, att de unga målarna i den parisiska
konstmiljön och den milda, silvertoniga franska
luften, så olik vår egen, riskerade att förlora

sin nationella särart och försumma den
uppgift, som han ansåg vara deras egentliga, att
skildra det svenska landskapet. För en nutida
läsare kan detta låta som en märklig föraning
om den utveckling, som skulle äga rum två
årtionden senare, då parisersvenskarna återvände
till hemlandet och där skapade det nationella
landskapsmåleri, som bär Konstnärsförbundets
signatur. Men på 70-talet var synpunkten inte
så originell. Den återkom ständigt även i den
akademiska kritiken, och i själva verket intar
Strindberg i sin egen kritikerverksamhet
snarast en förmedlande ställning mellan denna
och den nya konstnärsgenerationen.

Betecknande är hans inställning till Carl
Larsson. Redan innan denne for till
Frankrike hade Strindberg berömt honom för hans
akademiska pristavla, "Sten Sture d. ä.
befriar danska drottningen Kristina ur Vadstena
kloster". Men när Carl Larsson hemsänder de
första frukterna av sina franska lärdomar,
skriver han förebrående:

Det är mycket vackert och mycket galant, men hur
går det med Svenska historien, Peder Sunnanväder,
Sturen och alla de andra vackra och stora minnena?

Det är onekligen en smula pikant att finna
Strindberg som försvarare av det akademiska
historiemåleriet, men "Mäster Olofs" författare
bevarade kärleken till de historiska ämnena,
hyllade uppriktigt Georg von Rosen som den
store historiemålaren och visade en för vår
tid förbluffande hög uppskattning av Julius
Kronberg, vars pastischmåleri i
Münchensko-lans anda han hade lättare att acceptera än det
franska friluftsmåleriet.

Men om Strindberg som kritiker i viss mån
företräder en konservativ inställning till detta,
så intar han som författare redan i början av
70-talet en mera avancerad ståndpunkt. Ett
motstycke till hans eget litterära friluftsmåleri
framträder, som ovan framhållits, först på
80-talet, i det svenska Grezmåleriet, vars franska
förutsättningar ligga om icke direkt i
impressionismen så dock i det av impressionismen
påverkade salongsmåleriet.

22

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free