- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
24

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gotthard Johansson: Strindberg och konsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOTTHARD JOHANSSON

av den rörelse, som innebar det verkligt nya
i tidens konst. Den artikel i Dagens Nyheter,
vari Strindberg skildrade sin upplevelse, är ett
av de första vittnesbörden i svensk press om
reaktionen inför impressionismen och utan all
fråga det mest intressanta.

Skildringen har en nästan dramatisk
tillspetsning. Strindberg berättar om hur en av
hans artistvänner förde honom till en
konsthandel — det framgår av ett senare uttalande,
att det var Durand-Ruel, den förste, som
lanserade impressionisterna. Man beredde sig just
att gå, då vännen med en hemlighetsfull min
förde honom till en avskild del av lokalen,
drog undan ett draperi och bjöd honom att
stiga in. Strindberg satte sig.

— Nå, avbröt omsider min ledsagare.

— Ja, vi ska gå strax!

— Vad menar ni om dem?

Nu först observerade jag att det fanns tavlor i
skrubben. Sex landskap, tunna, rödblåa, eländiga, alla
lika.

— Vad är det för ena?

— Det är impressionisterna, som aldrig kommit på
salongen.

— Ha de namn?

— Stora namn bland partiet.

Det fanns sålunda en åsikt, ett parti, och ett sådant
som icke målade för salongen; dem måste jag se!
Jag såg!

— De äro galna?

— Ja! visst äro de!

Jag inpräglade namnen: Manet, Sisley, Monet.

Skall jag våga ett försök att beskriva Sisleys! Det
kan endast ske på följande sätt — märk noga
tempo-ralföljden, ty man målar — otroligt att säga — en
handling i presens, perfektum och futurum,
indica-tivus och konjunktivus. Se här tavlans sujet:

Solen synes troligen ha gått upp en mycket kall
sommarmorgon, -middag eller -kväll och torde nu
belysa den lilla kalkstensstaden, som kan vara Rouen,
ehuru man icke ser katedralen, vilken man i
verkligheten endast fixerar ett ögonblick från expresståget,
som avgick 3 och 19 från Havre och nu lämnar en
ångsky efter sig, vilken insveper det blandade från
Reims... — — — Nej, det är omöjligt!

Hela duken är målad i färglöst vitt, ljust rött och
ljust blått, matt, blodlöst — jag skulle vilja ha in
ordet albinos på något sätt. Det skall vara ett
sommarlandskap, men det ser ut som snö eller rimfrost låg

över det hela. I tavlans första plan går en
järnvägslinje; ett tåg har passerat. Hur vet man det? Jo, man
ser ångmolnet från lokomotivet i det ögonblick då det
skall till och kondensera sig i tavlans högra kant. Ett
annat tåg går mitt över tavlan, ja, går, ty det är målat
så, med farten och hjulens rörelser och skakningar
och passagerarnas uttittande genom fönstren; och
landskapet målat alldeles som det synes från ett
vaggongfönster när man åker genom en skärning eller
ser det skymta genom en gles gärdsgård. Med ett
ord —- det var endast ett ögonblicks — impression;
det var som en fotografi blir, när föremålet icke suttit
stilla, eller som man ser träd fotograferade under
blåsväder.

— Det här är ju gyckel!

— Ja, visst är det! Men, det är en viss natur i det!
Där hade jag återigen det där ordet, som man alltid
avbröt mina repartier med, som man slog ned de
största storheter med, som man angrep och försvarade
sig med!

— Det vill då säga, att de mena, man skall måla
intrycket och icke naturen själv.

— Om man så vill.

— Den där andra där, Monet, har sålunda velat
måla en folkhops vimmel på en ångbåtsbrygga, likt en
vimlande folkhop; men vimmel är ju en rörelse; kan
man måla en rörelse?

Diskussionen fortsätter med argument och
motargument och slutar med att Strindberg
går på kaféet och spelar sex partier domino
utan att ha blivit klok på impressionismen.

Man kan tveka om vad som varit
Strindbergs innersta mening, och jag tror, att Viggo
Loos har rätt i att han varit osäker själv. Trots
de ideliga försäkringarna om att det hela är
gyckel och galenskap röjer själva analysen en
förbluffande skarpsyn och intuitiv förståelse
för det väsentliga i impressionismens natursyn
och måleriteknik. Med den utpräglade
känslighet han alltid hade för det nya i tiden har
Strindberg förstått, att han här stod inför
något som i varje fall inte var bara gyckel och
galenskap. Det bestyrkes av den relation av
händelsen han gav tjugu år senare i ett annat
sammanhang — som jag längre fram skall
återkomma till — och där han berättar att han
återvände dagen därpå och då fann "något"
i dessa bisarra manifestationer.

Att han tvekade att ta parti för detta "något"

24

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free