- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
26

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gotthard Johansson: Strindberg och konsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GOTTHARD JOHANSSON

bilden. Impressionisten berättar inte om
verkligheten, han upplever den i färg.

För en så renodlat koloristisk inställning till
motivet stod Strindberg vid denna tid ännu
främmande. Den stämde överhuvud föga
överens med hans i all sin artistiska känslighet
alltid sakligt noterande, naturvetenskapligt
inriktade verklighetsblick. Men han har tillämpat
metoden i ett verk, som på en gång är ett av
hans mest naturalistiska och betecknar
upplösningen av naturalismen, romanen "I
havsbandet", skriven 1889—90. På en av de första
sidorna i denna bok skildrar Strindberg, hur
fiskeriintendenten Borg, den i en primitiv miljö
utkastade överförfinade och överkänsliga
kulturmänniskan, vaknar i den fiskarstuga, där
han blivit inlogerad.

Ifrån sängen, som stod mitt emot fönstret, såg han
i den nedre rutan såsom en blå halv jalusi, något
blåare än luften, och den rörde sig emot honom sakta
som om den ville komma in genom fönstret,
översvämma rummet. Han visste, att det var havet, men
det såg så litet ut och det reste sig som en lodrät vägg
i stället för att sträcka ut sig som en vågrät yta, ty de
långa dyningarne, fullt solbelysta, gåvo inga skuggor,
av vilka ögat kunde bilda en perspektivisk bild.

Det är nästan för litet sagt, att denna
fönsterutsikt är en impressionistisk bild. Med sina
hela färgytor och sin perspektivförskjutning
påminner den snarare om en målning av
Matisse — tjugu år före Matisse. I
fortsättningen får man bevittna, hur Strindbergs alter
ego komponerar en interiör, inte på duken men
i verkligheten. Tillvägagångssättet är helt
målarens, en målares med ytterst medvetna
koloristiska principer och utpräglat sinne för
proportionernas och rumsbildningens lagar.

Hans första omsorg var att reglera ljusets inträde
medelst ett par tunga, köttfärgade persiska gardiner,
som genast stämde rummet i en mjukare ton. Därpå
slog han upp ett stort matbords tvenne skivor, och
tomrummet på det stora vita golvet fylldes genast.
Men den vita bordsytan störde ännu, och han dolde den
med en vaxduk i en enda varm, mossgrön ton, som
harmonierade med gardinerna och gav lugn. Därnäst
reste han sina bokhyllor mot den värsta väggen, som
därav visserligen ännu icke förbättrades, ty den ran-

dades endast in i kolumner som en så kallad lathund,
och den vita rappningen skrek ännu mer mot det
valnötsfärgade trävirket, men han ville först skissera
det hela, innan han gav sig in på detaljerna.

Sedan han kastat ut mattstumpar i olika
färger och mönster över golvet, "vilka flöto
som grönskande, blomstrande öar på det stora,
vita flacket", övergår han småningom till
"finarbetet", komponerar ett färgrikt stilleben på
skrivbordet och fyller slutligen bokhyllan med
böcker och tidskrifter.

När han nu betraktade väggen med bokhyllan,
syntes det honom som om rummet nu först var bebott
av levande väsen. Dessa böcker gjorde intryck av
individer, ty det fanns icke två arbeten av samma
yttre, utan den ena kom som Baedeker i
scharlakansrött och guld lik den som en måndagsmorgon lämnar
sorgen bakom sig och reser ifrån alltsammans, andra
högtidliga, svartklädda i en hel procession som
En-cyclopædia Britannica eller alla de häftades ljusa,
glada, lätta sommarrockar, den laxröda Revue des
deux Mondes, den citrongula Contemporaine, den
vassgröna Forthnightly, den gräsgröna Morgenländische.

Det är samma koloristiska metod, som Manet
använder i sitt Zolaporträtt, där han stämmer
in färgskalan på böckerna och tidskrifterna på
bordet. Givetvis ligger det också litterära
intryck bakom den kuriösa färgorgie, genom
vilken den hyperestetiske fiskeriintendenten
söker förvandla en enkel svensk
skärgårdsstuga till ett av de artificiella paradis, varmed
des Esseintes, den dekadente hjälten i
Huys-mans’ roman "A Rebours", älskade att omge
sig. Men man kan också uppfatta den som
ett förebud till den svenska 90-talismens
esteticism, och det var en synpunkt, som Strindberg
själv gärna anlade. Redan när han skickade in
manuskriptet till sin förläggare, skrev han:

Detta är den nya riktningen, som började med
novellen i Neue Freie, fortsattes med Hjärnornas
kamp, Tschandala, Fröken Julie etc., alltså icke med
Heidenstams profetiska böcker, som äro apokryfiska.

I varje fall är man här långt ifrån det av
tjära och saltvatten doftande friluftsmåleri,
som Strindberg introducerade i sina
skärgårdsnoveller från 70-talet. Hur artificiell och föga

26

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free