Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Att vara människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT VARA MÄNNISKA
i och för sig varken är goda eller onda.
Sokrates kunde ju ställas upp som det första
ideal-mönstret för den stoiska frihetsidealism
Descartes förkunnade, och som alla vet var det
från antiken som le grand siècle hämtade stöd
för sin grundläggande uppfattning, att
människan alltid och allestädes förblir sig lik. Dess
stora diktare trodde sig skildra
människosläktets stående typexempel, frigjorda från
tidens och rummets tillfälligheter, såsom den
girige eller hycklaren eller myran eller syrsan,
medan de egentligen bara åskådliggjorde
individuella exponenter på en viss epok och en
viss samhällsklass med alla därav betingade
egenheter. Det är närmast en fråga om var
man vill lägga tonvikten, vid det avvikande
eller vid det samstämmande, och den
eftersträvade samling mot mitten, mot det
gemensamma och enande, mot det allmänmänskliga,
som är kärnan i varje fonn av klassicism, hade
också en etisk-religiös aspekt, uttryckt i Pascals
berömda ord om det förhatliga jaget, och en
politisk: reaktionen mot det föregående
tidsskedet, mot renässansens naturalism och
otyglade individualism, mot religionskrigens anarki.
Medelhavskulturens geografiska och
etnografiska begränsning förklarar väl i sista hand
den föreställning om en oföränderlig och
normerande mänsklig natur som franskt 1600-tal
övertog direkt från Hellas och Rom. Men den
hade säkerligen aldrig vunnit så stark makt
över franska tankevanor, om den inte också
via de platonskt inspirerade kyrkofäderna och
den aristoteliskt underbyggda skolastiken hade
sipprat in i Kyrkans mäktiga tradition. Även
den medeltida teologin, för vilken dock inte
människan utan Gud stod i skapelsens centrum,
hade rört sig med begreppet eller släktet
människa, som tillerkändes lika stor eller rentav
större realitet än den enskilda individen eller
som fick karaktären av abstrakt typindivid,
indragen i den väldiga striden mellan Gud och
djävulen, naturen och nåden. De
folkligt-primi-tiva föreställningarna om personifierade
egenskaper motsvarades sålunda på tänkandets plan
av samma begreppsrealism; man kunde t. ex.
disputera om girighetens sanna väsen, dess
"essens", som det hette i det gamla
lärdomsspråket. Den romerska imperietanken gick igen
i Kyrkans anspråk på universalitet och kom
till synes redan i ordet katolsk, allmännelig.
Dess budskap riktar sig till och anses kunna
anammas av människan, oberoende av ras och
miljö, var och när på jorden hon än befinner
sig, medan de protestantiska kyrkorna har
stannat vid en mer eller mindre nationell och
statlig begränsning.
Detta är de båda främsta tillflödena till den
klassicism, som nådde högvattensmärket under
1600-talet, men som löper som en bred
underström genom hela det franska
kulturlandskapet, tvärsigenom romantiska och
naturalistiska rörelser och ända fram till våra dagars
existentialism. Än dominerar det ena flödet,
än det andra; smaken från dem båda är dock
alltid fullt förnimbar. Bestående för franska
tankevanor har blivit den från grekerna
nedärvda benägenheten att deducera det allmänna
ur det enskilda, att fördjupa sig i jaget och
genomtränga det personliga och tillfälliga för
att nå fram till det essentiella och universella.
Till dem som kunde sin Descartes hörde
Madame de SÉvignÉ, vars berömda brev från
1600-talets Paris nu föreligger i livfull
tolkning av Stig Ahlgren, som också skrivit en lika
lärd som spirituell inledning till den med
tidstypiska illustrationer vackert utstyrda
volymen. Både i urval och karakteristik har
utgivaren skickligt tagit fasta på det
kulturhistoriskt och journalistiskt pikanta hos den stora
brevskriverskan. Hennes epistlar utgör alltjämt
en oöverträffad skvallerkrönika från ett
kvartssekels parisiska överklassliv, en ojämförlig
källa för kännedomen om ett högaristokratiskt
samhällsskikt, som förlorat sin politiska makt
och nu i beskäftig ävlan och under ivrigt
intrigerande gjorde sina turer och kontraturer
kring solkonungens tron. Madame de Sévigné
förfogade över klarvaken blick, en sällsynt
rapp och kvick tunga, en spjuveraktig
berättar-gåva och en sprittande stilkonst, som gjort
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
