Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Att vara människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
hennes brev odödliga. De är späckade med
lustiga anekdoter och muntrande episoder,
med upplysande notiser om tidens seder och
oseder, och inte minst i sin grymma
likgiltighet för världen utanför "Verona" är hon ett
lakmuspapper på sitt tidevarvs tänkesätt. Att
vara människa är endels att vara barn av sin
tid och sin samhällsklass.
Men det är också att ge uttryck åt
allmängiltiga erfarenheter och ideal, och även från
det hållet tål denna kloka och till synes så
oföränderligt muntra dotter av le grand siècle
att skärskådas. Cassirer har sålunda kunnat
påvisa, att även hon bekände sig till de
måttfullhetens och självtuktens ideal, som i
Descartes’ efterföljelse blivit både ett formkrav
och en etisk princip för bildade fransmän.
Åter och åter betygar hon sin beundran för
människor, som med förnuftets hjälp gjort sig
till herre över motgångar och lidanden, över
kroppens skröpligheter och passionens
härjningar. Hon var själv ett beundransvärt
exempel på detta. Det lider inget tvivel om att
hennes goda humör delvis var tillkämpat. Likt
den lille gycklaren som slog volter framför
madonnabilden piskade hon sig själv till allt
roligare skvallerkonster för att tillvinna sig
dotterns-adressatens bevågenhet. En tyrannisk
moderskärlek var hennes egen stora och föga
unika passion. Hon var smärtsamt medveten
om den och om hur besvärande den måste ha
känts för dottern, och det är rörande att
bevittna hennes ansträngningar att bekämpa den.
Men det var inte bara gentemot dottern hon
försökte disciplinera sig; beundransvärt är det
alltigenom värdiga och nobla brev hon skrev
till sin kusin och barndomsvän, greve de Bussy
Rabotin, när denne av hämndlystnad gjort
en gemen karikatyr av henne i sin "Histoire
amoureuse des Gaules". Den aristokratiska
återhållsamhet i känslouttrycken, den
sinnesjämvikt, den formtukt och rättning mittåt, som
Madame de Sévigné och hennes likar ålade sig
själva, bottnade i sista hand varken i
förståndskyla eller konventionalism utan i en
djupt rotad övertygelse om vad det innebär
att vara människa; den var ett stycke moralisk
heroism, och man ska ha bra dåligt öra för att
inte förnimma den skälvande övertonen från
en sträng, som i själva verket var hårt spänd.
Det miljö- och naturbestämda jaget med alla
dess känslostormar, som le grand siècle strävat
att hålla i strama tyglar, sattes åter i högsätet
av 1700-talet, och därmed var det avgörande
steget taget från klassicism till romantik. Med
en fot i vardera lägret stod Henri Beyle, som
inte minst därför hade svårt att göra sig
gällande i livstiden men sedan blev världsbekant
under författarnamnet Stendhal. Hans
självbiografi, omfattande de första sjutton
levnadsåren, de avgörande, har nu utkommit i ojämn
översättning av Greta Salenius och med en fin
inledning av Knut Jaensson. Konstnärligt sett
hör "Henri Brulards liv" inte alls till Stendhals
märkligare verk, men väl som biografiskt
dokument, som historien om hur ett författar jag
växer fram i en brytningstid och under
ogynnsamma förhållanden.
Kanske är det riktigt som Knut Jaensson
säger, att denna självbiografi, som ju vore
otänkbar utan Rousseaus föredöme, präglas
av uppriktighet och sanning, men då är det
den ofrivilliga uppriktigheten hos en
dagdrömmare och fantasinjutare, som avslöjar sig
själv, en uppriktighet och en sanning, som
varsamt måste vaskas fram ur en flod av
utvikningar, skryt och krumbukter. Boken hjälper
oss att förstå, hur Stendhal växte upp till typen
för den stela, splittrade och hämmade
människan, som livet igenom skulle dyrka den
spontaneitet, den viljekraft och energi han
själv så bittert saknade. Den högt älskade
modern hade gått bort när han bara var sju
år gammal. Så kom han att dragas med ett
aldrig mättat kärleksbehov, med en bundenhet
vid modern, som delvis förklarar varför han
blev så föga lyckosam som älskare. Det
avvikande hos honom var något högst
allmänmänskligt: motsägelselustan hos den som i
barndomen stäckats av en tung och övermäktig
fadersauktoritet. Snarare var det hans familj
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
