- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
39

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Att vara människa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ATT VARA MÄNNISKA

som var avvikande. Under en epok, då det
franska borgerskapets stora massa drogs åt
vol-taireianskt fritänkeri, opposition mot
kungamakt och adel och patriotiskt-revolutionärt
frihetssvärmeri, förblev Stendhals familj bigott,
kungatrogen och hängiven aristokratin, dess
intressen och ideal. Följaktligen kastades han
själv ut i den ledande tidsströmmen och det
så effektivt, att han intill sin död 1842 var
lidelsefull republikan och demokrat,
fullkomligt oberörd av det nya seklets religiösa och
spiritualistiska tendenser. Men trots sin
våldsamma opposition mot den fonn av
borgerlighet, under vars tryck han vuxit upp, bevarade
han något av dess aristokratiska böjelser.
Romantiker var han i sin självupptagenhet
och individualism, i sitt intresse för
färgstarka livsöden, men från 1700-talet tog han
inte bara sensualismen utan också
rationalismen i arv, och det fanns även hos honom
en viljespänd disciplin av klassiskt tycke. Sin
högt uppdrivna sensibilitet skulle han alltid
dölja bakom en mask av föraktfull kyla; den
balanserades för övrigt av hans kallblodiga
analyser och observationer direkt på
människan som sådan, utan närmare inklädnad av
miljö eller natur. Dessa inre motsättningar
bottnade i hans olyckliga barndom, i de
förödmjukande upplevelser den blyge och
överkänslige landsortsynglingen hade haft att utstå
i konsulatets parisiska salonger. Med dessa
senare avslutas "Henri Brulards liv", som ger
en enastående inblick i hur
kompensationsbehovet med bjudande makt stiger fram hos
en vanlottad ung människa och blir själva
den modercell, ur vilken ett genialt
författarskap spirar.

Ungefär samtidigt med Stendhals
självbiografi tillkom Alfred de Vignys berömda
militärnoveller "Krigarlivets tvång och storhet",
och det har sitt intresse att jämföra de båda
skribenterna. Vem av dem som var den störste
författaren, råder inget tvivel om — det var
Stendhal — men medan världsföraktet hos
honom var rönnbärsfilosofi, var det djupt och
äkta hos Vigny, som stammade från den högsta

aristokratin och hyste dess naturliga motvilja
för uppkomlingar och diktatorer. Stendhal
däremot önskade inte högre än att likna dem
och såg alltid ett övermänskligt föredöme i
Napoleon. Vignys noveller är värda att läsas
redan på grund av det mästerliga porträtt av
världshärskaren som där återfinns; ingen
annan diktare har med så överlägsen klarsyn
genomlyst dennes problematiska gestalt. De
har också sitt särskilda intresse i en tid som
vår, då den romantiska individualismen står
på dagordern a och det avvikande som aldrig
tillförne omhuldas av den ledande kritiken.
Till omväxling är det välgörande med en
diktare som inte restlöst torgför sitt hjärtas
lust och kval utan lämnar något kvar att
utsägas i övertoner. Vad som förhärligas i dessa
soldatöden, återgivna på en klassiskt klar och
avmätt prosa, är nämligen en heroisk stoicism,
som går ännu längre än den le grand siècle
uppsatte som ett ideal, en självdisciplin, som
drives till självuppoffring och självutplåning,
samt de dygder som blommar i dess spår.
Vigny vänder sig samtidigt med förbittring
mot de tyranner, som genom omänskliga och
barbariska påbud framtvingar dessa prisvärda
egenskaper, denna plågsamma
självövervin-nelse, främst då mot kriget självt, och han
snuddar här vid det problem om den militära
lydnadspliktens inskränkningar, som i våra
dagar blivit aktuellt på nytt, under en ny
despot. Men den yttersta behållningen av
boken blir alltså även här övertonerna, den
lilla darrning på rösten som röjer de
personliga besvikelserna, den svidande känsligheten
hos de skildrade soldaterna av olika rang, som
döljs så ängsligt och endast med hjälp av ett
stort kraftuppbåd, den hårt återhållna smärtan
över att se orättfärdighet övas och
människoliv förödas. Tyvärr har den svenska
språkdräkten av Arvid Enckell kommit att tyngas
både av finlandismer och av den svaghet för
högtravande uttryckssätt som gärna frodas
öster om Bottenhavet, och som gör det svårare
för nutida läsare att tillgodogöra sig denna
verkligt fina novellkonst.

39

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free