Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Att vara människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
Att vara människa, det kan i sällsynta,
benådade ögonblick vara att stå över sitt öde,
att förmå höja sig över vidriga yttre
tillfälligheter tack vare ett slags inre frihet sådan som
den Descartes åsyftade och som den Vignys
soldater tillkämpade sig. Men det är vida oftare
motsatsen, att vara insnörd i trånga livsvillkor
och enformig vardag, att vara köttets slav,
hjälplöst underkastad naturens krafter inom
oss. Så tedde sig människans lott för
naturalisterna och inte minst för Guy de Maupassant.
"Familjeliv och andra noveller" heter ett
nyutkommet urval av hans mästarnoveller, där
ingen mindre än Hjalmar Söderberg svarar
för översättningen av sex av de femton
berättelserna. I runt tal ligger det femtio år mellan
Vignys noveller och Maupassants, och
därmed följer också en både djärvare och mer
pessimistisk uppfattning om människans rätta
väsen; även den framträder dock på äktfranskt
manér med outtalade anspråk på
allmängiltighet, rakt motsatta de descarteska. Gråtrista
små tjänstemannaexistenser, som står i på en
gång ynkligt och cyniskt beroende av
penningen — den man äger eller den man åtrår,
om det så går ut över all värdighet eller över
en anhörigs liv — är ett av de här behandlade
teman, som sväller ut till hela tragikomiska
livssituationer. På sitt oefterhärmliga sätt
berättar Maupassant om en kvinnlig arbetsträl
vid jorden, vars oartikulerade själsliv inte
höjer sig över husdjurens, om naturens
åter-uppvaknande om våren, som återverkar i
människosinnet och förleder det till dårskaper, om
människornas parningslekar, som bara är en
parallell till vad som sker längre ner på
djurskalan, om kriget, som endast uppväcker den
naturliga fegheten och grymheten hos oss, om
den sexuella lidelsens besatthet, som hetsar
folk till vanvett, brott och död. Själv fick han
dyrt betala sin slutliga insikt, att inte allt
mänskligt är naturligt och förklarligt, att
sjukliga fantasier, dunkla och okända makter driver
sitt ödesdigra spel i själslivet, och när han
skrev därom skapade han sina kanske mest
fascinerande noveller. Dock — så länge hans
robusta fysik stod bi, men bara så länge,
tedde sig för honom naturen som människans
hälsö- och lyckobrunn, och så länge skrev han
också noveller, präglade av enastående
livsnärhet och sinnesglädje, burna av maliciös
kvickhet och bitter komik och omspolade av
den dallrande, solmättade, sensuellt
överhettade franska luft, som han fångade i ett genialt
atmosfärmåleri, doftande av svett och stall,
kön och begärelse, kvinnohud och parfym.
En senfödd lärjunge till naturalisterna är
Charles Braibant, nyutnämnd fransk
riksarkivarie, som 1933 utgav den nu översatta
romanen "Kungen sover", rätt bra tolkad av
Ingrid Rääf, fastän Mac-Mahons
högerregemente av 1873, "1’ordre moral", upphöjts till
"den moraliska världsordningen". Det är den
mer deskriptiva än gestaltade berättelsen om
en kraftfull nordfransk bondkvinna, vars
pockande sinnlighet däms upp efter makens
död och omsätts i en härsklystnad, ett högmod
och ett penningbegär av monumentala mått
och ursinnig styrka. Hon tyranniserar inte
bara hela byn utan först och sist sin enfödde
son, som i hennes skugga växer upp till en
opraktisk, svag och livsoduglig stackare. Ännu
vid femtio års ålder står han i nesligt
ekonomiskt beroende av modern och tvingas av
sin rädsla för henne att framleva en ömklig
dubbelexistens med en livsledsagerska och en
son, som är okända för gumman och aldrig
legitimeras. Till sist återstår honom bara att
önska livet ur modern. Men då han dör långt
före henne har han kunnat bevara ett slags
naturlig renhet, därför att han aldrig deltagit
i den mer eller mindre neddragande striden
om brödfödan, penningen och karriären. Den
tragiska historien är återgiven med humor och
gott humör, trovärdig psykologi och en
rikedom på mustiga episoder och träffsäkra
detalj-iakttagelser rörande människan i hennes
jordiska skröplighet i allmänhet och de franska
bönderna i synnerhet.
När Braibants roman kom ut, var den
naturalistiska nedskrivningen av människans
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
