Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Holger Ahlenius: Att vara människa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
offerkrävande vilddjur som dväljes längst in
i människosjälens labyrint; därifrån stiger det
upp farliga ångor som omtöcknar det klara
omdömet och förleder oss till dunkel mystik
och metafysiskt grubbel, i bästa fall till poesins
vingsvedande himmelsflykt. Men den som ser
vidundret i vitögat varseblir, att det är dumt!
Det mänskliga må vara aldrig så bristfälligt
och syndfullt — Theseus-Gide vet det av egen
erfarenhet och går dock att på dess grund
timra upp förnuftets, vetenskapens och andens
athenska herravälde. Steg för steg ska
människan frigöras från fruktan och höja sig över
sig själv, och vad ska man sysselsätta sig med,
om inte med henne? Oidipus tror på lidandets
frälsande kraft och företräder den kristna
tanken, att människan inte kan reda sig utan
gudomligt bistånd. Theseus betygar sin
vördnad för Oidipus’ lära men förmår inte dela
den — i den ljusa tron på människans egen
frihets- och kultursträvan utmynnar hans
ståtliga budskap.
Desto mer deciderat kommer Oidipus’
uppfattning om människans fundamentala
hjälplöshet till uttryck i Georges Bernanos’ novell
"Nouvelle histoire de Mouchette" från 1937.
Av det svenska förlaget har den försetts med
en titel och ett omslag som ohöljt vädjar till
sensationslystnaden. Boken hör avgjort till den
betydande författarens mindre betydande verk.
Miljön är en nordfransk bondby liknande den
i Braibants roman, men här är allt målat svart
i svart utan en glimt av försonande humor.
Denna fränt naturalistiska historia, full av
skickligt uppj agade ohyggestämningar, om hur
en stackars förkommen och förvildad flickunge
våldtages av en djupt sjunken och asocial
individ, en alkoholiserad tjuvskytt, ger
sannerligen en tröstlös bild av världen utan nåd. För
en klassisk katolik som Bernanos är naturen
visserligen inte alltigenom fördärvad; även
hos ett litet halvstumt, övergivet människodjur
som Mouchette rör sig något som liknar en
själ, famlande och oartikulerade
föreställningar om renhet och skam, som yttrar sig
i ångest och förtvivlan över det skedda, även
om dess egentliga innebörd undgått henne.
Men det räcker inte: att vara människa är att
utan bistånd av Guds nåd vara räddningslöst
förlorad, och driven av den plötsliga instinkten
hos fattiga, enfaldiga, osammansatta själar går
den arma Mouchette självmant i döden. I all
sin tematiska begränsning är berättelsen
skakande nog om ock tyngd av författarens egna,
alltför ordrika utläggningar. Gunnel Vallquist
har överraskande väl gått i land med uppgiften
att överflytta Bernanos’ sällsynt svåra franska
till vårt språk; ett visst intryck av något
ansträngt och inte fullt ledigt kvarstår ändå,
och därom är knappast något att säga.
Till det yttre ter sig perspektivet mindre
dystert i "Den fariseiska kvinnan", den
hittills sista roman som släppts ut av François
Mauriac, det katolska lägrets andre store
romanförfattare, som efter 1939 har ägnat sig
åt dramatik och journalistik. Konstnärligt sett
är han nämligen inte naturalist utan en
borrande analytiker och själsskildrare, som i
likhet med Gide hämtat lärdom från
djuppsykologin. Hans grundsyn har eljest varit ännu
strängare än Bernanos’, eftersom han med
jansenisterna inte urskiljt annat än ondska och
fördärv inom den naturliga världen, på sitt vis
en lika förenklad uppfattning som den rakt
motsatta hos vissa naturalister alltsedan
Rousseau. Dock förefaller det som om denna
svartsyn här vore på vikande. Där finns sålunda
en ung lärarinna, god katolik och upptänd av
osjälvisk kärlek, som är troskyldigt förvissad
om att allt kött är heligt och att Gud talar även
i människans eget inre, samt en lika sympatiskt
tecknad, barnafrom och hjärtegod lantpräst,
som opponerar mot Calvins obarmhärtiga lära,
att människan är oförmögen att skaffa sig
förtjänster för sin egen eller sina käras
räkning. Skoningslöst sätts emellertid analysen in
mot huvudpersonen, Brigitte Pian, förmögen
och "rättänkande" välgörenhetstant från
Bordeaux, som med Braibants fritänkande
bondkvinna har det gemensamt, att härsklystnaden
växer fram ur svältfödd sensualism, och som
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
