- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
46

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bertil Malmberg: Hallucinationsrealism

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BERTIL MALMBERG

"Sentimentalikern" åter (som också heter
"idealisten") är de multiplicerade
genomblickarnas man, den historiske elegikern,
Homeros’ antipod:

Fotsteg ekar i minnet
bortåt gången som vi inte följde
mot dörren som vi aldrig öppnade
in till rosengården. Mina ord ekar
sålunda, i ditt medvetande.

Men till vad ändamål
dammet rubbas på en skål av rosenblad
vet jag icke.

Andra ekon
befolkar trädgården. Ska vi följa?
Kvickt, sade fågeln, finn dem, finn dem,
runt hörnet. Genom den första grinden,
in i vår första värld, ska vi följa
trasten som vilseleder.

(Lundkvists översättning.)

Mången har velat sätta likhetstecken mellan
klassikern och den naive poeten, sådan han
möter i Hellas’ morgongryning (och
egentligen endast där). Det är den tyska
ny-humanismens åsikt. Däremot har det aldrig
varit den latinska och aldrig heller
medeltidens och renässansens. Överallt där den
katolska estetiken härskade var det Vergilius
man gav klassikerns lager, och i den
essaysamling av T. S. Eliot som nu har blivit
hopfogad och utgiven på svenska (tyvärr med
dåligt balanserade satser och oräkneliga
korrekturfel) sker på nytt denna terminologiska
rangbestämning. Också för Eliot är Vergilius
klassikern, som han var det för Dante. Den
andliga signatur han bär beskrives som
mognad, en universell och av den sena tidsorten
betingad mognad med allt vad detta innebär
av ekomässighet och ljusbrytningar, av
per-spektiviskt och häxmästerligt: att för
medeltiden Vergilius var den väldige magiern har
sålunda sin givna meningsfullhet.

Vad som gör Eliots användning av ordet
klassiker om en sentimentalisk poet
produktivare för vår tid än reserverandet av samma
titel för den naive, det är det faktum att termen
besitter en underton av värdering, nämligen
en bimening av förebildlighet, alldeles oavsett

hur den eljest definieras. Den innehåller
alltid, också mot vår vilja, en art av uppfordran
till efterföljd. Men hur kunde det naiva bli
mönsterbildande för oss, hur kunde vi
realisera det annorlunda än som en död imitation
och gripas av det på andra vägar än de
senti-mentaliska? Naturligtvis kan det finnas små
lönnliga reservat för "naivister" i litteraturen,
små avskilda undantag, där någonting
fortlever vid sidan av kronologin. Vi känna också
en naivitet, som bara är brutalitet: den grova
naturalism, den positivistiska, ometafysiska
anda som ingenting har gemensamt med
rapso-dernas aurea aetas utom synfältets
begränsning. Det första ligger utanför kulturens
kosmiska drama, representativt för enstaka
diktare, men aldrig för tidsförloppen; det har
melodi men ingen talan. Det andra befinner
sig nog innanför historiens råmärken, men
som hinder, vulgariserande, brutaliserande.
Den litteratur som egentligen existerar för oss,
för åldrande kulturer med många bakgrunder,
är alltid sentimentalisk. Nyhumanismen ansåg
sig hylla Greklands gudar; den gjorde det
också, men endast på avstånd — på elegins
avstånd. Lyckligtvis.

Det har här talats om naivt och
sentimen-taliskt som den litterära typologins poler. Men
även inom det sentimentaliska kan man göra
en liknande tudelning och detta med samma
termer. Det går visserligen inte så bra med
de två motsatserna: naivt och sentimentaliskt,
men det går med deras respektive synonymer:
realism och idealism. Vi känna en
sentimen-talik, pendlande från stor tankedikt till
still-färdiga meditationer och betraktande
naturpoesi. Det är den idealistiska sentimentalik,
den idealistiska idealism, om man så får säga,
som med all inbördes olikhet mellan
temperamenten har den gemensamma karaktären att
den alltid förefaller övervakad: tyranniskt av
förnuftets hårdhänthet och entusiasm
(Schiller), eftertänksamt och tvekande av en tröttare
besinning, och att här bilden alltid just är
bild, logisk jämförelse, överflyttning av tankar,
syften och upplevanden i fattbara pseudovisio-

46

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free