Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
kunde det väl heta syndabördans övervinnande
till kraft genom omvändelse. På hans poetiska
symbolspråk blir det alltså evmeniderna.
En annan invändning, och där var
majoriteten av kritiken enig, gällde det tilldiktade
banala filmslutet med utblick över en bombad
stad (The Waste Land?) som bröt linjen och
stilen. Varför kunde ej det vackert tänkta
eliotska slutet med de ett efter ett slocknade
ljusen få bestå, utan att följas av ny tårta på
tårtan? Är det inte över huvud ett oskick,
denna benägenhet vid vår Dramatiska teater,
att regissörerna fabricerar egna patenteffekter
i stället för att efter förmåga gestaka de givna.
(Olof Molander har ej varit utan skuld vid
den vanans uppkomst.) Man kunde väl också
våga en protest mot tendensen att göra allt så
tungt, så sakralt, så katedralmässigt — det
finns i pjäsen trots den fria versformen
bredvid det högpoetiska mycket spirituellt och
uddigt, ja vitsigt, vilket gick förlorat; och det
gällde dock en pjäs som spelar på ett spattigt
herresäte, inte "Mordet i katedralen", varför
då orgelmusik, spetsbågefönster och gotiska
pelare till sådant övermått? Betvivlar man
poesiens förmåga att av egen kraft lyfta sig
ur det persiflerade, ja, banala? Då tror man
för lågt om poesien — och om sina
skådespelare.
Men för att sedan övergå till det positiva, så
måste man ännu en gång beundra Alf
Sjöbergs förmåga att genom strikt, nästan
obarmhärtigt strikt instruktion av rörelser och
placeringar få fram harmoni och uttryck. Det hela
var skönt — skönt i hög grad, till styrka och
svaghet. Talkörernas strofer och motstrofer
hade i flera fall delats upp i kortare partier
på fler händer, och det kunde nog vara klokt,
de klingade utmärkt. När de framfördes så
ryckte artisterna vanligen samman en smula
men vända från varandra, såsom markerande
det inbördes främlingsskapet; Mimi Pollaks
ögon sjönk in och Hugo Björne blev dubbelt
så lång i ansiktet som annars; rösterna,
alltjämt så distinkta, sänktes en grad i stället för
att höjas, vilket gjorde utmärkt effekt. Efteråt
såg alla på varandra som våta katter, skakade
litet på sig och var sig själva igen. Andra
höjdpunkter var Märta Ekströms gripande
utspel i andra akten och Tora Tejes seen mot
Harry-Olof Widgren (bara en aning för mycket
darr på rösten). Olof Widgren själv tyckte
jag inte lyckades så bra, han spelade för
obehärskat, var i början mer bråkig än brusten,
och vari Harrys nya insikt och omvändelse
egentligen bestod, det fick man som sagt inte
något riktigt begrepp om. Anita Björk fyllde
bättre sin mindre och lättare roll som Mary.
Karl Vennbergs och Caleb Anderssons vackra
och raka svenska text kom mycket väl till sin
rätt, diktionen var hos alla omsorgsfullt
genomarbetad.
Det har förts en diskussion om Eliots
kristendom, hur pass konstitutiv den är, om den
är groningsgrunden för hans dikt eller en
störande utväxt. Men hur mycket lättare är
den inte att gripa och förstå än det slags
kristlig fromhet som Ingmar Bergman
representerar. Dock, samma fråga är lika svår att
besvara också där. Och jag är utan ledtråd.
Varje gång jag ser en ny Ingmar
Bergman-moralitet", som nu "Kamma noll" i
Hälsingborg (8 dec.), så upprepar sig detsamma. Där
är så mycket som man tycker är bra, än mer
som man tycker är skickligt, än mer som man
finner välfunnet. Men jag sitter ändå som på
nålar, för samtidigt är där något irriterande,
något falskt, något inhumant och oäkta, något
som inte stämmer, och det plågar mig
outsägligt. I irritationen går jag och skriver en
ofördelaktig recension, som jag ångrar häftigt
dagen därpå, för då träder allt det välbyggda
och rent ut sagt geniala i pjäsen fram för
minnet och mina analysförsök av det
negativa huvudintrycket visar sig förfelade. Skulle
t.ex. orsaken vara att Bergman tar parti för
somliga av sina figurer och fördömer andra?
Nej, att det skulle vara cruxet stämmer inte,
för detsamma gäller ju ofta, t. ex. Dagermans
"Streber" och "Skuggan av Mart" eller just
"Släktmötet", där Eliot knappast lämnar oss
i något tvivel om att flertalet av Wishwoods
invånare är hemfallna åt den andliga döden.
Ändå har jag inte samma pinsamma känsla
där. Men när Ingmar Bergman ställer mot
varandra två rena ungdomar och en mogen
kvinna, som svikits av den man hon älskat
och sedan dess närer bitterhet och
förstörelselusta, och då han gör de förra så söta, så söta
och i slutscenen obarmhärtigt, ej utan inre
vällust, basar av den senare, då kryper det
i en, till den grad finner man det falskt och
orättvist. Åtminstone gör jag det. Det kan
vara att den moderna nygren-giertziska
djävulskristendomen är så mycket mer
frånstötande än den anglikansk-katolska för en heden
humanist. Eller hänger det på det speciella
ingmar-bergmanska handlaget, med dess
blandning av den besattes självfräteri och den skick-
4 BLM 1949 i
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
