- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
50

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

lige fäsörens beräkning? Jag vet som sagt inte,
och det är möjligt att båda dessa förklaringar
om en vecka tycks mig lika dumma som sina
föregångare.

Teatermässigt sett var det en habil, men
icke lysande föreställning, Ingrid Östergren
spelade den unga flickan. Hon hopsade som
en tolvåring, men såg tio år äldre ut, och
någon riktig kontakt med rollen hade hon
knappt. Den är tillrättalagd för en virtuos, ej
minst den stora seen i sista akten där flickan
kommer in efter att ha suttit och mediterat
i ösregn i ett träd, och ställer etiska och
metafysiska samvetsfrågor till de andra. Margareta
Bergfelt hade fått försöka sig som den onda
fresterskan, som vill spränga och besudla de
ungas förening på grund av sin inneboende
ondska, men som med Guds och renhetens
hjälp kammar noll, ty "bjuder man Djävulen
rent spel, så..." (Bernard Shaw). Man fick
sympati för henne, därför mindre för diktaren.
Gunnar Strååt som flickans hyggliga pappa
bör också nämnas, där fanns en välgörande
vederhäftighet i framställningen. Regi av Lars
Levi Laestadius, lyhörd för pjäsinnehållet som
vanligt, och scenbild av Erie Söderberg.

"Varför skall det vara finare att vara cynisk
än att vara naiv?" lyder en av de kuggfrågor
som den unga flickan ställer. — Kanske
därför att bådadera så ofta är förställning.

En virtuosroll, fast av helt annat slag, står
också i centrum för Lars Ahlins debutpjäs,
"Lekpaus" (Dramatens lilla scen, 18 dec.).
Det är en åldrad författarinna, som hamnat
på "Höstfrid", ett pensionat för äldre damer,
som nu bara inväntar den slutliga
nedviss-ningen. Hon är alkoholiserad och cynisk i sitt
tal, och tror sig slut som skribent, men
verksamhetslusten lever sitt reliktliv, och tar sig
uttryck i forcerat barnsliga upptåg för att
fylla ut den lekpaus i tillvaron som åren
mellan livsverkets avslutande och krämpornas
inträdande ensamt kan innebära. Gentemot
pensionatsvärdinnan uppträder hon som enfant
terrible och gentemot kamraterna med rätt
fräna och cyniskt obarmhärtiga gester, men det
finns godhet under, och när en ung flicka av
bundenhet vid sin flacka mor (en f. d. aktris)
håller på att "offra sig" och låta binda sig
i denna gummornas förtorkade spökvärld, så
sätter hon alla klutar till för att rädda den
vanvettiga, skall det så också ske med
uppoffring av det hon själv ännu kan få ut ur
livet. Det är ett skådespel som ingalunda är

så tekniskt drivet — och hur kunde man vänta
det? — men med mäktiga krafter bakom,
Ahlins gestaltskaparkraft, sinne för atmosfär
och mogna vilja till väsentlighet. Tvivelsutan
är scenbilderna litet enformiga och replikerna
litet långa, och en vinst hade det väl också
varit om handlingen beskurits, t. ex. om
författaren avstått från bimotivet med en
sjuksköterska, som huvudpersonen lockar till
hel-brägdagörelseföreställning till de andras
underhållning. Den bihandlingen är väl närmast
tänkt som illustration till huvudpersonens
cynism, men så som den utformats är den
sceniskt ytterst vansklig, och man får inte
förtänka Elsa Widborg (sjuksystern) att hon
med hjälp av sin magnetiska utstrålning gjorde
något helt annat av den, ett fascinerande
porträtt av en stark, ej av en svag personlighet.
Det var för övrigt den stora aktrisens första
framträdande i Stockholm på mycket länge,
och tillika med Maj-Britt Nilssons betagande
spel i den enda unga bland de många
ålderstigna kvinnorollerna (ingen enda karl stod på
seen!) var det aftonens främsta
solouppvisning. Om han har viljan att fortsätta, och det
torde han ha, så lider det nog inget tvivel att
Lars Ahlin blir en av de unga svenska
dramatiker som kommer att vara mest att räkna med
under det närmaste årtiondet.

För övrigt har det bara varit ur litterär
synpunkt smärre evenemang. "Jeppe på Berget"
har gått både i Stockholm (Dramaten) och
Göteborg. I Stockholm var det en ganska
torr och träig föreställning, i Göteborg
däremot en lös och slafsig, men med mycket
glitter på ytan (regi Josef Halfen).
Benkt-Åke Benktssons Jeppe var både i inre och
yttre volym mångdubbelt rymligare än Arthur
Cederborgs. Jag är ju som scenbearbetare en
smula part i målet, men för min del får jag
säga att jag av det senare årets tre jeppar
sätter den första, hälsingborgska högst, trots
allt, därför att den som totalitet var
konsekventast. Læstadius hade gjort rent hus med hela
den danska regitradition av gags som
efterhand blomstrat upp kring holbergspjäserna,
i det här fallet handfat, som han dricker ur,
läkare som vänder upp och ner på honom när
de skall ta pulsen, o. s. v., och fört det hela
tillbaka till ren karaktärskomedi, vilket
bearbetningen just var avpassad för, medan de
senare föreställningarna sökt att kompromissa
på den punkten så det varken blev hackat eller
malet.

50

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free