- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
52

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

legenden om dikten som ska göra alla lyckliga
men vars ord utspritts bland människorna och
gått förlorade. Den unge Gorkij vandrar ut på
vägarna för att finna dessa ord och
sammanfoga denna dikt.

Gorkij som yngling med vaknande, alltmera
trotsigt målmedvetna krafter är i det hela
beundransvärt gestaltad, med en utstrålning av
okuvligt ungt geni. Kanske verkar bara allting
litet för klart för honom, han blir litet för
mycket av profilskarp ungkommunistisk hjälte,
med diktarens drömmeri- och fantasibesvär
helt underordnade hans revolutionära
handlingsvilja. Det är också typiskt att man inte
tror på hans självmordsförsök: det blir bara
ovidkommande teater. Mycket av filmens effekt
ligger ändå slutligen i kontrasten mellan denne
genomskärande, kallhete yngling och det
omgivande ryska vardagslivets vimmel av stolpiga
förtryckare, vacklande massor, fåfängt
protesterande eller oartikulerade, ödesmärkta
individer. Artur Lundkvist

Banketten. Manus (efter Marika Stiernstedts
roman), regi och produktion: Hasse
Ekman. Terrafilm.

Marika Stiernstedts "Banketten" är en
politisk tendensroman, i vilken man litet för
tydligt ser sömmarna efter hoptråcklingen och
där människoskildringen i några fall är alltför
påtagligt underordnad programmet. Men den
har utmärkta partier, särskilt när det gällt att
satirisera det borgerskap som fördummats eller
fördärvats av för mycket pengar. Olle
Hedberg skulle inte ha kunnat överträffa porträttet
av bankir Cottonns fra Agnes, och Mårten
Edlund och andra 40-talistiska experter på
frän äktenskapsskildring ligger i lä för den
otäcka och tragiska historien om dottern Vica,
som är gift med den fiskkalle erotomanen och
sadisten Hugo Stenbrott. Finessen i det
äktenskapet är att mannen alldeles särskilt njuter
av att erotiskt betvinga hustrun efter att ha
framprovocerat hennes hat och vedervilja.
Mindre väl har författarinnan lyckats med
bankirens ungdomskärlek, vars föremål på ett
minst sagt otroligt sätt föres inom hans
synkrets på nytt för att fullborda hans politiska
återuppvaknande. Hasse Ekman har helt
uteslutit denna figur och de därmed förknippade
omständigheterna från den film han gjort på
boken. Därigenom har det politiska, som är
huvudsak i romanen, blivit bisak i filmen.
I stället har den mångkunnige regissören riktat
projektorerna på paret Vica—Hugo, vilkas

roller han och hans fru, Eva Henning, iklätt
sig. Deras äktenskap är filmens egentliga
handling, medan bankir Cottonns familjeliv och
hans yngste sons kommunistiska ideal och
kamratliv sjunkit undan och blivit bakgrund.

Det är ju en ganska grundlig omstuvning
av boken, men i fråga om det som bevarats
har Ekman varit mycket lyhörd och
pietetsfull. Repliker och situationer går ordagrant
igen ur boken, och miljön är på pricken vad
man föreställt sig, frånsett kanske att det unga
paret i filmen fått breda ut sig väl gentilt i sin
lyxvåning. Det är en våning med papegoja,
akvarium och välinredd bar, ett skinande
smakfullt hölje för unga lyxvarelser, som
skimrar som mänskliga akvariefiskar och simmar
om varandra i ett utnötningskrig dömt att sluta
med en katastrof. Hasse Ekman visar här både
som regissör och skådespelare sina skarpa,
väl-polerade naglar. Scenerna river otäckt — inte
sedan "Ett brott" har man sett något lika
hänsynslöst på svensk film. Melodramatiken
— som dock är författarinnans lika mycket
som Ekmans — hindrar dem från att bli
verkligt gripande; därjämte kan man inte frigöra
sig från ett obehagligt intryck av virtuos
uppvisning, en trivsel med själva den eleganta
gräsligheten. Från denna kritik vill man dock
undanta Eva Henning. Hon ger verkligen
illusion av ett vilsefört, metodiskt perverterat
kvinnobarn, och hon presterar ett spel som
genom sitt fullständigt nakna utlämnande höj er
upp henne i en för henne helt ny klass.

Det spelas överhuvudtaget bra i denna film:
av Elsa Carlsson som fru Cottonn, Ernst
Eklund som bankiren, Sture Lagerwall som
familjens rötägg, pederastäcklet Pierre, och Sven
Lindberg och Birger Malmsten som de präktiga
ungdomarna, vilka blivit delaktiga av den
kommunistiska nåden. Fotot är särskilt att börja
med mediokert, men på det hela taget är filmen
även som yta och rytm njutbar.

Georg Svensson

Eva. Manus: Ingmar Bergman. Regi: Gustaf
Molander. Svensk Filmindustri.

Ska Bergmans och Molanders "Eva" vara en
seger för svensk film har man bestämt skruvat
ner anspråken betänkligt. Förtjänsterna i denna
film är alltför beroende av alltför kännbara
avigsidor. Det är en hetsig, uppskruvad
produkt, en följetong med raffel och djärvhet på
ytan, men banal och ohållbar inunder.

Ingmar Bergman är ju en diktare (för att
trots allt kalla honom det) i den numera själv-

52

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free