- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
59

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

Mor,

min lilla torra mor i graven —

men naveln lever.

Starkast lever den

i söner under vinterkalla stjärnor,

då plötsligt isigt firmament känns varmt

som modrens multna sköte.

Ett sommarhem i snön —

min lilla torra mor.

Bisarrare kan knappast ett sentimentalt motiv
avväpnas. Makaber, tungsint och ändå lätt är
denna dikt.

"Annorlunda" är otvivelaktigt en ojämn
diktsamling — kanske kan man säga att den
är stimulerande genom sin ojämnhet. Där
finns till exempel en experimentellt musikalisk
"Elegi", som har en lättillgänglig melodi, vars
kvalitet är vansklig att bedöma, en
besynnerligt komisk "Vårt land nr 2" och ett bistert
uppsluppet samtal med Beethoven i
Hammarby, där mästaren blir smått generad över att
få mottaga det nya släktledets hyllning för en
av sina "pipilisigaste saker". Man kan passa
på att tillägga, att om det finns kuriösa saker
i Diktonius’ bok, finns där i varje fall inga
som är "pipilisiga". Skalden är sig själv vid
sin egen källa, och det är järn även i de
droppar som vinden spiller på hälleberget.

àke Janzon

MED SLUTNA HÄNDER

Stig Carlson: Men mina nätters skålar.
Dikter. Norstedts 1948. 4: 50.

Stig Carlsons nya diktsamling börjar med
en moralisk "bouppteckning", som är skriven
på en fulländat rytmisk prosa men är full av
sångbar ironi:

Hopa lättillredda segrar som ingen möda kostat,
kråma sig i glansen av förnicklad färdighet. Löpa
tätt i hasorna på dem som brutit loppet, hissa
stormsignaler för första minsta bris. Sedan stå
som barrikadens föredöme — skjut dig själv i
armen, låt ditt blod ropa högst!

Denna stränga självrannsakan, som i sitt
tonfall röjer en säregen förening av bitter
hånfullhet och känslofull elegi, ventilerar vad man
kan och inte kan, vad man bör och inte bör,
och den summerar i en utmärkt formulering
insikten att man bör möta sin egen
otillräcklighet med öppna händer men sluta dem i ett
raseri, som får bli en garanti mot lögn och
oäkthet. Kanske är det fel, men det förefaller
nästan som om de slutna händerna kunde vara

en symbol för Stig Carlsons poesi sådan den
ter sig i denna diktbok. Den fasta rytmiken,
som länge rätt nära följer anslaget i
inledningens skenbara prosapoem, gör att hans
dikter inte bara gör ett suveränt behärskat
utan ibland också ett hämmat intryck, som
skvallrar om att poeten stängt in sina stora
känsloresurser i ett alltför stilfullt pansar. Men
det är inte bara rytmerna som bidrar till detta
hermetiska intryck utan i ändå högre grad det
poetiska språket, som är nästan kemiskt rent
från naturalistiskt ordval, och den poetiska
metoden, som närmar sig tankemotivet med en
högst invecklad strategi, kringgående rörelser
och nästan hemliga vapen, som gör att man
visserligen sällan står oförstående men alltför
ofta mera avtrubbad än träffad. Stig Carlsons
obestridligen betydande lyriska begåvning har
inte i första hand sin styrka i den blixtlikt
avslöjande expressiviteten utan snarare i vad
vissa recensenter brukar kalla ett mjukt
par-lando, och hans fina, bildrika poetiska
föredrag kräver större tankemässig precision för
att komma till sin rätt än poeten nu vanligen
presterar.

Det vore egendomligt om Stig Carlson med
sin poesi ville tillhandahålla sina läsare en
aningslös narkos, men anmälaren måste
bekänna, att han läst "Men mina nätters skålar"
med det njutningsfulla nöje och det dåliga
samvete som det borde vara "den rena poesin"
— om den funnes — förbehållet att inge. Man
kan säkert inte glädja en så samvetsöm och
levande person som Stig Carlson med att finna
hans poesi vacker, välljudande, alltid smakfull
och ofta verbalt suggestiv, sällsynt angenäm
att läsa men inte genomträngande. Poeten har
en benägenhet att böja av från verkligheten,
när man minst önskar det —- i den sista dikten
i boken tycker man sig komma nära en
samvetsfråga, men för mycket förblir outsagt och
man står inför faran att poeten menat något
mindre verkligt än man anar själv. Det finns
nätt och jämnt tillräckligt verklighetsstoff i
dikten för att man skulle kunna hasardera en
intolkning av den intellektuelle arbetarens
ständiga kvalfulla komplex inför kroppsarbetaren
och ett försvar:

tro ej min svett vara mindre salt

o den svider i alla öppna porer

Men — det vill säga om nu meningen är den
gissade — varför minska uttryckskraften av
futtig risk för en banalare tydlighet, eller:
varför hysa ett så kringgående förbarmande

59

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free