Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
med en så viktig, en så naturlig känsla? Att
sluta handen i så finkänsligt poetiskt raseri
blir aldrig någon "sanningssträvans pant".
Det finns många utsökta dikter i Stig
Carlsons bok. En av de vackraste är denna:
Nu flyter silvret ur din klara gruva
augusti öppnar sluss och morgonport
höstcymbalen vilar ännu stum över vilsna fåglar
nu läggs grunden till höstens helgedom.
Gamla lönnens sagor börjar åter tala
lyss du noga hör du seklers fjärran låt.
Mognad horisont brinner under månens panna
och en timma ännu broderar vindens flinka händer
med silvertrådar veteåkerns blå brokad.
Här finns visserligen en avlägsen klang av
Edfelt i några rader, men Edfelt har aldrig
givit något poem en så romantisk kolorit —
det är helt och hållet Stig Carlsons egen dikt,
en raffinerad estetisk produkt. Men hur mycket
man än på grund av en gammal och
ofrånkomlig belastning uppskattar ett konstverk av
så hög dekorativ valör, grips man ändå inför
denna dikt och många, många andra av en
barbarisk lust att fråga, hur destillatet kommit
till, och med vilken avsikt poeten använder ett
så fosforistiskt språk. När Stig Carlson skriver
"silverekots drömhus", "näckrosögats gråt",
"lönnens solovind" och "oförgätlig
sommarhägrings daggdryck" — återger då dessa
uttryck något väsentligt i hans
verklighetsupplevelse eller hans uppfattning av verkligheten,
eller är de bara monterföremål analoga med
de millioner andra som redan finns i poesins
livsrustkammare? Men detta är trots allt en
mindre väsentlig fråga, dess komplement är
mera intressant: Varför avböjer Stig Carlson
i sin poesi med sådan benhård konsekvens hela
den yttre verklighet som omger honom?
Förlorar inte hans dikt på denna overkliga renhet,
och förmår dess intellektuella och formella
värden uppväga denna brist på tydlig
autenticitet? Åke Janzon
DRÖMMEN OCH
VERKLIGHETEN
Walter Ljungquist: Azalea. Bonniers 1948.
11: 75.
Bertil Schütt: Min enda glädje. Bonniers
1948. 10:—.
"Böcker kan delas in på många sätt",
konstaterade Margit Abenius nyligen i en recen-
sion i denna tidskrift och underströk sitt
påstående genom att speciellt uppehålla sig vid
den grupp av böcker som kommer läsaren att
fråga sig, varför ingen har hittat på det här
tidigare. Till den gruppen räknade
artikelförfattarinnan bl. a. Tora Dahls sjukhusroman
"Avdelning II, Sal 3", och från anmälarens
blygsammare utsiktspunkt av ålder och visdom
skulle det falla sig naturligt att också placera
Walter Ljungquists nya roman i denna
förnämliga kategori.
Naturligtvis har även anmälaren studerat
sin Pirandello. Och det kan ju tänkas, fastän
det är långtifrån nödvändigt, att Ljungquist
ytterst har fått idén till sin roman från den
berömda "commedia da fare", vars titel det
vore rena pedanteriet att erinra om här;
spänningsförhållandet mellan illusion och
påtaglighet, liv och dikt, konstskapare och
konstskapande har som bekant dissekerats förut, och
inte bara av Pirandello. Men Walter
Ljungquist har gått ett steg längre. Hans bok är en
bok om konsten att skriva en roman, där de
fiktiva personerna får en närgången
verklighetskaraktär och fullföljer intrigen utan att
sista ordet anförtros åt diktaren. Detta friska
och självsvåldiga grepp ger upphov till oanade
komplikationer.
De sex rollerna har i "Azalea" blivit åtta,
under förutsättning att författaren — d. v. s.
författaren i historien — tilldelas uppgiften av
regiassistent och i någon mån sufflör.
Samtliga personer är individualiserade med
oförvillad blick för deras svagheter och pregnant
sedda både utifrån och inifrån. Damsidan visar
upp en societetsblondin med
överkompenserade mindervärdeskomplex, en frånskild fru
av den beräknande och vulgärerotiska typen,
en liten elev vid en målarskola som
representerar ungdomen, omedelbarheten och den ännu
inte dövade livsaptiten, och slutligen den
mystiska och i existenskampen hårdhänt
behandlade kvinna som gett Jörgen Bast uppslaget till
hans roman, och som alla de inblandade lärt
känna under olika täcknamn. Bland herrarna
märks en äldre affärsman av typen hårdhudad
hasardör, vilken endast genom smartness och
skrupelfrihet och med bistånd av en
otillräknelig världsordning undgått att kollidera med
strafflagen. Vidare finns där en avskedad
officer, drillad till kadaverdisciplin och märkt av
brutala minnen från sin tid som frivillig på
Francosidan under spanska inbördeskriget, en
förfallen kemist som odlar en kvalificerad
bak-gatsvokabulär och sjunkit djupare ner i mis-
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
