- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
61

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

antropi än någon annan av dessa invärtes
frostpudrade individer, samt herrsidans
motpol till den hemlighetsfulla
Patricia-Vera-Estelle-Hagar Tetzel-Azalea, doktor Gempel.

Jörgen Bast sammanträffar med sina
romanfigurer på en ö där alla klockor har stannat
och geografisk lokalisering är omöjliggjord.
Och enligt den infame Gempel har
arrangemanget skett därför att författaren ska lära sig
inse, "att vi mänskor har en större begåvning
och fallenhet för det behagliga och angenäma
än han tror". Det som hinner inträffa på ön
under de tjugufyra timmar handlingen trots
de stannade klockorna tänkes utspela sig på
är emellertid knappast ägnat att påverka
Jörgen Basts livsåskådning i positiv riktning; de
erotiska urladdningarna försiggår utefter
linjen maskerad prostitution—loj våldtäkt, och
som kulmen knäcker kemisten nacken på Hagar
Tetzel, eftersom hon vet sanningen om dem alla
och ingen vill få sanningen om sig själv bragt
i dagen.

Men utanför den förtätning av råa affekter
som får sitt utlopp i mordet på Hagar står
författaren och flickan med målargrillerna och
bohemhumöret. De invecklas i ett snabbt
upp-svävande kärleksförhållande, beskrivet med
Ljungquists egen färgskala av blond
illparig-het och mjukt sinnlig fräschör. Sedan Jörgen
Bast skilts från sina plötsligt så svårhanterliga
romangestalter och vaknat upp till en
igenkännbarare existensform, förunnas han i epilogen
möta en ung kvinna som äger de flesta av den
lilla konstnärinnans företräden. Det kan
ifrågasättas om denna underfundigt realistiska
upplösning (som genom sin lätta
rekapitulationsteknik kan leda tankarna till en Edward G.
Robinson-thriller häromåret) varit till fördel
för romanens helhetsverkan, men den kommer
otvivelaktigt den angenämt förbryllade läsarens
stämning av elegisk bitterljuvhet att slå över
i vindsval frihetskänsla, muntert välbefinnande.
Och den snarare ökar än minskar
förnimmelsen av det ovanligt tjusande växelspel
mellan dröm och verklighet som är utslagsgivande
för ens värdering av detta färska skott på den
romantiska ironins gröna träd.

Överhuvudtaget är det inte mycket i
"Azalea" som man skulle vilja ha annorlunda. I sitt
slag är romanen med den melodiskt
hortikul-turella titeln ett virtuosnummer, och trots sin
uppsjö på salta aforismer om människans
oförmåga att lära känna sig själv, om hennes
rädsla för sanningen och hennes benägenhet
att hata den hon en gång tillfogat ont, ett

harmoniskt slutet virtuosnummer. "Azalea" är
en bok som lika mycket karakteriseras av
nyansernas rikedom som av uppfinningens
elegans: den är samtidigt fördrömd och
verklighetskär, kvick och allvarsam, grym och
älsklig. Och framför allt är den
beundransvärt välskriven på en len och vattenglittrande
prosa, som alltid hittar det mättade
adjektivet eller den välljudande kadensen, och som
fångar stillheten en morgon vid havet med
sjöfågelskrin och avlägset snäcksus av dyningar
lika exakt som den inregistrerar skiftningarna
och knivbladsglimten i en konversation kring
två människors ömtåliga punkter. Efter Walter
Ljungquists ambitiösa misslyckande med
"Vägskäl" är det en desto större glädje att kunna
anbefalla en så fin, renstämd och avklarnad
bok som hans nya roman.

Litteraturhistorikern och
påverkningsdetektiven får kanhända under läsningens gång
associationer både till Calderon och
Shakespeare, och det känns bara som en bekräftelse
att i epilogen stöta på några av Prosperos’
bevingade ord ur "Stormen". Den cyniske men
intelligente doktor Gempel förebrår på ett
ställe sina medagerande för att de har så lite
reda på vad verkligheten egentligen är för
något: "För ni lever mer eller mindre i en
dröm om en dröm om verklighet." Från ett
sådant tankekorn är det inte svårt att ta
steget över till André Bretons tes att man
ska "drömma sitt liv och leva sina
drömmar", och den tesen citeras med instämmande
i Bertil Schütts fjärde bok, "Min enda
glädje".

Romanens mittfigur — som liksom
huvudpersonen i "Lyktfisken" har varit körsnär,
vilket stöder antagandet om ett starkt
självbiografiskt inslag också i den nya volymen —
låter i stor utsträckning sitt liv flyta bort
under färgsprakande dagdrömmar. En
tillfällighet, en flyktig impuls som snuddandet vid
en mjuk djurhud kan komma honom att bortse
från vad han har för händer och villkorslöst
utlämna sig åt en fantasi, som snabbt
förflyttar honom till exotiska länder eller på
surrealistiskt maner låter honom sjunka till
bottnen av en grönskimrande flod. När Bertil
Schütt avsnör kommunikationen mellan
Birgers vakna tillvaro och hans drömvärld
förlorar romanen i intresse, hur äkta och
angelägen den problematik än är som dikterar dess
teoretiska resonemang:

61

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free