Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
och ettriga, hårt osentimentala stil med starka
talspråksinslag, som Fridell gjort till en
konstnärlig uttrycksform, och som inte minst får
sin personliga karaktär av de många
sammansättningarna av typen "tysttjura",
"galenspinna", "ondögon", "ögonfräckhet", för att
bara nämna några få. Fridells böcker är beska
drinkar att svälja både för vanetänkandet och
för den litterära konventionalismen inom alla
läger. Just därför är de välgörande och
välkomna. Holger Ahlenius
HÄR I BÖKERUP
Hertha Odeman: Här i Bökerup. Bonniers
1948. 7:75.
Hertha Odemans nya novellsamling "Här i
Bökerup" torde hos åtskilliga skåningar kunna
framkalla samma känsla som den många säga
sig ha erfarit när snälltåget från Stockholm
har passerat Hässleholm och hemmanamnen
börja virvla förbi på stationsskyltarna. Allt
är så innerligt välbekant till färg, doft och
ljud. Själaringningen tonar just med den rätta
klangen ut över de tysta vintermarkerna. De
brokiga vävnaderna, som ligga på sängen eller
över kakelugnsbänken, ha just de rätta namnen
och de rätta färgerna. Maten som sättes på
bordet både i vardagslag och till fest har också
den rätta smaken. Med muskotblomma i
skärebönorna och rödlök i den stekta potatisen. Och
fastän resan till Bökerup inte bara betyder en
resa ner till en av byarna någonstädes mellan
Malmö och Eslöv utan också en resa ganska
långt in i det förflutnas värld, så äro
värderingarna, konventionerna och fördomarna inte
nämnvärt olika dem, som fortfarande finns
i dagens Skåne. Man värderar en man efter
hans vikt i pengar, men man kan också slå ett
streck över alla tankar på både tunnelanden
och sparbanksboken och göra det med ett
slags lättnad i konstaterandet av att det i alla
fall finns sådant som är mer värt. Mor Anna
i Hertha Odemans berättelse med samma namn
har ättlingar, som det ännu är gott att få
vandra tillsammans med på vägarna. Och
berättelserna "Hovpredikanten" och
"Ordföranden" äro just sådana illpariga, välavslipade
små historier, som man ibland kan få höra
i muntlig version, och som ha fått sin
oklanderliga avrundning och sin dräpande poäng
genom att de ha berättats och återberättats
av många munnar.
När man tittar närmre på Hertha Odemans
berättelser, så kan det emellertid hända att
man plötsligt får se, att resan har gått längre
än till Skåne, långt in i en mera naivt
färg-klar och linjestiliserad värld. Det är hennes
majestät Askungen, som kommer en till mötes
i historien om tösen med gåsanäbbet, som till
slut befanns vara nästan söt och som blev gift
med den rike storbonden. Sagan om Lilla Rosa
och Långa Leda går igen i berättelsen om den
elaka Augusta som drunknade i märgelgraven
just i lagom tid för att hennes stackars man
skulle kunna gifta sig med hennes vackra och
snälla syster, som han hade älskat alltsedan
den dagen då han tog trollet för guldet. Sagan
om den stora lögnen, som förvandlade sig till
dagsens sanning, är också med. Och likaså
sagan om "kröpplingen", som hade
skulptörhänder. Fast den hör mera till den andersenska
sagovärlden än till folksagornas krets.
Och medan man läser alla de ljust och
var-dagsvänligt knipsluga små historierna i "Här
i Bökerup", så kan det också hända att
någonting mörkt reser sig i bakgrunden och att
någonting förvridet och mardrömsaktigt
försöker kämpa sig fram bakom ytan. Man
kommer ihåg att pepparkakshuset i "Hans och
Greta" säkerligen såg mycket hemtrevligt ut.
Historien om "Alma" är en humoristisk
historia. Man ler åt Rasmus, som tog sig en
hustru på en slump och för att det så skulle
vara, men som valde sin gris i plötslig och
het glädje, i det återföreningens under som
all förälskelse innebär. Men berättelsen är
egentligen djupt kuslig. Och detsamma är
fallet med en sådan historia som "Mors påg".
Man erinrar sig att Hertha Odeman redan
i sina tidigare samlingar skånehistorier har
gett prov på denna förmåga att så att säga
med en vanlig kökskniv blotta mänsklighetens
sjuka nerver. Och vissheten stadgar sig att det
inte just är troskyldighet, som ligger bakom
de naivt glänsande sagotavlorna.
Elisabeth Tykesson
LÄRLINGSPROV
Ingvar Wahlén: Ögon av mina ögon.
Bonniers 1948. 7: 25.
Willy Kyrklund: Ångvälten. Bonniers 1948.
6: 50.
Nykomlingen Ingvar Wahléns
debutnoveller, samlade under en titel som sprider en
felaktig doft av modernistiskt djupsinne, bygger
enligt baksidans mörka personalia i hög grad
på egna upplevelser, och man märker snart
att författaren av bekvämlighets- eller ren-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
