Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
sätt — unik à tout prix, ett slags stjärnskott.
Redan den häftighet med vilken författaren
spikar sin tes antyder att den haltar nånstans.
Hur som helst: detta liv kommer att vara en
påminnelse för framtida litteraturstudenter i
det Planertz-Sverige som håller på att byggas,
en påminnelse om vikten av att "skaffa fisken
luft". Gunnar Ekelöf
OM KVINNORS STYRKA
Magnhild Haalke: Kaja Augusta.
Översättning av Ann-Mari Lindberger. Bonniers
1948. 11:50.
Var och en som haft förmånen att bli
personligen bekant med en skurgumma — av
den rätta sorten — vet precis med vad rätt
det är hennes kön som kallas det svaga. Man
skall, med andra ord, ha sett en gammal
arbetarkvinnas garvade händer och stela knän
och stadiga, levnadsvisa blick för att få de
verkligt väsentliga associationerna vid ordet
"kvinnligt" — något obräckbart, varmt och
rotfast. Det är en synpunkt som gärna
kommer bort, när "modern woman, the lost sex"
och andra moderna företeelser inom
kvinnovärlden diskuteras. Har man väl en gång fått
syn på en kvinna av den arten, kan man inte
längre ägna sig åt någon odelad misströstan
om hennes köns ställning i världen och
samhället. Hon kommer igenom.
Den som inte haft förmånen att bli
personligen bekant med en skurgumma kan ta skadan
igen genom att läsa en norsk kvinnoroman som
kom ut på svenska i höstas, Magnhild Haalkes
"Kaja Augusta". Skurgumman i bokstavlig
bemärkelse figurerar där visserligen inte. Men
det hon representerar, vad j ag skulle vilj a kalla
den slitstarka kvinnotypen, är här skildrat på
ett kongenialt och, det kan man från början
säga, beundransvärt sätt. Scenen är norsk
landsbygd och köpstad, handlingen är
koncentrerad kring en ung och fattig
byskollärar-hustru och hennes släkt, temat är kvinnors
obegripliga styrka i hårda och tungsamma
öden. Det är inga stora och dramatiska slag,
som träffar Kaja Augusta, det är det vanliga
slitet och knoget, ensamhet och längtan,
sjukdom och barnsbörder. Det är inte heller på
något dramatiskt och romantiskt sätt hon
klarar sina svårigheter, utan med seghet och
tålamod och trofasthet.
Det låter som en ganska grå saga. Ändå
lyser det från varje sida med den fina och
oefterhärmliga glans som gamla, handspunna
bondetextilier har, en glans som ligger i
materialets kvalitet och inte i utsirningen. Utsirad
är nämligen berättelsen inte, den glider jämnt
framåt och gör varken utvikningar eller
djupdykningar, men materialet som den tar av och
som aldrig sviker är berätterskans intima och
självfallna förtrolighet med de villkor livet
ställer för kvinnor. Det finns naturligtvis män
med i boken, de har naturligtvis viktiga
roller, men perspektivet på händelserna är inte
deras. Därmed är inte någon instängd,
neurotisk haremsatmosfär antydd! Inte heller står
kvinnovärlden som någon enformigt ljus och
uppbygglig provins för sig. De verkligt
värdiga motståndare, som Kaja Augusta och
hennes milda och starka mor Karenanna har
emot sig, är själva kvinnor — den frodiga
och egoistiska Bonsaksläkten, som kapar åt
sig Kaja Augustas bröder och förhärdar deras
hjärtan. Men det är typiskt för Magnhild
Haalke, att när hon skall skildra en ond
kvinna, gör hon henne inte till ett hysteriskt
nervknippe, utan till ett tungt och omättligt
köttberg, som alltid skall ha hälften grädde
i sin mjölk. Det är kvinnokraft förvandlad till
massa. Kvinnosvaghet är något som Magnhild
Haalke aldrig tycks ha sett till.
Det vore mycket synd om denna bok skulle
komma bort bland många andra, som hörs
bättre i reklammegafonerna. Det ödet tycks ha
träffat dess omedelbara föregångare,
"Karen-anna Veide", som kom ut förra året och som
man gärna går tillbaka till efter "Kaj a Augusta"
för att få veta mer om personernas bakgrund
och barndom. De är två ståtliga, fast
hoptimrade verk, med en lugn resning som
imponerar mer för varje genomläsning. Det finns
inget publikfriande eller insmickrande i dem,
lika litet som i deras tunga och svåruttalbara
titlar. Men när de någon gång släpper fram
det solsken och den livsglädje, som finns i
Kaja Augustas och Karenannas krävande liv,
då får det återhållsamma jublet en alldeles
säregen klang och styrka. Banalt blir det
aldrig, därtill är ämnet för intensivt uppfattat.
Det finns ingenting som är förkonstlat eller
förfinat i denna traditionella och mycket litet
tidstypiska roman; men däremot mycket som
är äkta. Kerstin Anér
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
