Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
KÄRLEK OCH HÄSTAR
Tarjei Vesaas: De svarta hästarna.
Översättning av Gustav Sandgren. LT:s förlag
1948. 7: 50.
På gården och skjutsstationen Förnäs —
någonstans i Norge — lever Ambros Förnäs,
inbiten hästkarl, passionerad travtävlare,
pendlande mellan storordighet och den smygande
och utarmande misstanken att hans hustru i
andra äktenskapet, Lisle, inte gift sig med
honom av kärlek utan för att ekonomiskt kunna
bispringa sina föräldrar. Den dag Ambros
märker att han inte kan vinna äkta genkärlek
från sin hustrus sida, dränker han grämelsen
i vild dryckjom och våldsamma hästtävlingar.
Slutligen går det utför med honom, socialt och
moraliskt: han får nöja sig med en plats som
handelsbodbiträde — och hans hustru går en
liknande inre ödeläggelse till mötes. Parallellt
med denna centrala konflikt berättas om den
yngre generationens öden och äventyr.
Framför allt är det porträttet av Ambros’ son Leif
som tilldrar sig intresse: där ger författaren en
fängslande bild av ett temperament, som har
mer än ett drag av Peer Gynt. Mindre
individualiserad är klockbytaren och luffaren
Björnskinn, fastän han spelar en inte oviktig roll
i romanens händelserika förlopp.
Det är emellertid knappast i
människoteckningen denna roman har sin egentliga styrka.
Det är de livliga yttre scenerierna, den raska
och naturliga berättartakten som tilldrar sig
uppmärksamhet. Romanen är alldeles utpräglat
norsk. Man förnimmer äktheten i
naturskildringen; och man märker stoltheten och
ömheten i beskrivningen av Ambros’ hästar:
Sankerib, Sabben, Sularen och Kane, de fyra
svarta hästarna på skjutsstationen vid foten av
fjället, blir mycket levande väsen i denna
roman; utan någon krystad romantisering blir
de samtidigt till symboler för det mörkt och
ödesdigert passionerade i Ambros Förnäs’
väsen.
"De svarta hästarna" kan alltså läsas som
en spännande och livfull skildring av
konflikter och passioner, utspelade bland norskt
bygdefolk. Denna roman tillhör Tarjei Vesaas’
ungdomsproduktion, den visar hans lyckliga
gåvor som berättare, men den visar inte vad
han förmår då han står på höjden av sin
konst. Först efter 1940 framträder denne
genuine diktare med några verk av
djuplodande människokunskap och suggestiv
symbolik: "Kimen", "Huset i mørket", "Bleike-
plassen" och nu senast, år 1948, "Tårnet".
Av dessa finns endast "Huset i mørket" i
svensk översättning. Det vore på tiden att
svensk publik finge stifta bekantskap också
med de övriga av Tarjei Vesaas’ mogna
skapelser. Han är för närvarande inte bara den
mest representative av de på nynorska
skrivande diktarna: i sin stillsamt avslöjande
psykologiska analys och med sitt
hemlighetsfullt vibrerande liv tillhör hans senare romaner
det värdefullaste som i våra dagar skapats
i nordisk diktning. Johannes Edfelt
FRANSK-AMERIKANSK
KINES
Henry Miller: Den luftkonditionerade
mardrömmen. Översättning av Sten
Söderberg. Gebers 1948. 12: 50.
I ett tjugutal år har Henry Miller varit
sysselsatt med att skapa legenden om sig själv,
den legend i vilken — enligt en rad av
Una-muno som står som motto för en av hans
böcker — "man måste begrava sig". Miller
är en främling, en romantiker utan ironi, och
mycket av charmen i hans kontinuerliga
självbiografi ligger i den naiva hänförelse och
hänsynslöshet med vilken han blottar sig, i hans
nästan religiösa exhibitionism: "I morgon må
du bringa förstörelse över din värld", säger
han till Gud i "Black Spring", "tonight I shall
meditate upon that which I am." Lika
rabulistisk och ironisk som han är mot den värld
han själv aldrig skapade, lika högtidligt och
sentimentalt nalkas han sitt eget jag, "en
ensam individ, en man utan namn och utan
land, en man som jag respekterar därför att
han ingenting har gemensamt med Gud —
JAG SJÄLV".
Om Henry Miller hade fötts ett par
århundraden tidigare skulle han antagligen stannat
i Amerika och etablerat sig som sjörövare i
trakten av New Orleans, en av de få
amerikanska städer han finner värda ett besök.
Nu tvingades han, som barn av ett
avromantiserat land, att söka sig själv och legenden på
annat håll. "I Amerika", berättar han,
"tvingades jag av omständigheternas makt att bli
kines — en kines i sitt eget land! Jag tog till
drömmarnas opium för att kunna stå ut med
detta vedervärdiga liv, i vilket jag inte hade
någon del." Det blev i Frankrike som han fann
sitt Kina. Han är fortfarande hemlös överallt;
men där kan han vara hemma i sig själv.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
