- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
69

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

Numera är han tillbaka i Amerika och
arbetar alltjämt på legenden, understödd framför
allt av översteprästerna vid newyorkförlaget
New Directions, som trosvisst sänder ut hans
skrifter i världen. Han har skrivit ner sina
intryck av Amerika i en bok, som nu
översatts till svenska: "Den luftkonditionerade
mardrömmen". Här talar på nytt den förbittrade
kinesen i honom; men det förefaller som om
han begravt sig så djupt i sin legend, att
utsikten över gravkanterna är nästan helt skymd.
Mötet Miller—Amerika: kontrasten kan ju
vara pittoresk i och för sig, men respektive
parters uttalanden om varann blir mestadels
alltför oartikulerade för att vara av större
intresse.

Standardamerikanen har Miller redan
tidigare karakteriserat: "till hälften människa, till
hälften celluloid". I den här boken läggs
knappast några nyanser till detta skräckporträtt.
Tidigare har han också givit långt intensivare
skildringar av den amerikanska verkligheten,
med färg av dröm och minne, i visionärt äckel;
men denna bok vill beskriva "en resa i
sinnevärlden". Eftersom en romantisk journalist
med nödvändighet är en dålig journalist, är
de bästa partierna i "Den luftkonditionerade
mardrömmen" minnesbilderna från Frankrike
och några rent essayistiska kapitel som
"Arkansas och den stora pyramiden". Annars förblir
han boken igenom på ett sällsynt monotont
sätt den han är: i gungande meningar kastar
han sig mellan sentimentalitet (det oförlåtligt
larviga stycket "Dag i parken") och sadism
(det grymma porträttet av en blåslagen
flygvärdinna, som han möter under en gropig
luftfärd), mellan vulgaritet och patos. Hur mycket
amerikanskt finns för övrigt inte i kinesen!
I sina patetiska stunder kan han tala om
självhävdelse i ordalag som erinrar om Emerson
eller en berusad upplaga av den Thoreau, som
skrev "Ön Civil Disobedience". Den essayen
inleder för övrigt en anarkistisk amerikansk
tradition, i vilken Millers författarskap
otvivelaktigt är ett led. Som retoriker påminner han
inte sällan om Whitman — han har samma
kärlek till språklig massverkan och ändlösa
ordkataloger:

Jag minns tydligt den spänning jag erfor av att
skriva ner sådana ord som Mobile, Suwanee River,
Navajos, den mångfärgade öknen, en
lynchningspicknick, elektriska stolen.

Men av Whitmans medkänsla och
identifikationsbehov har Miller naturligtvis ingenting.

Mest amerikansk är han enligt tillförlitlig
uppgift i sitt sätt att hata Amerika: en prototyp
för amerikanen som avskyr sitt land.

Millers få och ensidiga sympatier
misstänkliggör onekligen hans kritik. Han berättar
kärleksfullt om några konstnärsvänner; att han
betraktar Konstnären som om möjligt mera
allsmäktig och odödlig än Shelley på sin tid
må vara hänt. Men när hans anarkism ofta
snarast ter sig som traditionalism av
betänkligt reaktionär art, behöver man inte vara
särskilt socialt sinnad för att reagera. Bokens
ljusaste sidor domineras av skildringar från
Södern, där författaren ständigt "påminns om
det förflutnas ståtlighet". Att han trivs i Södern
är inte så underligt: i nordstaterna var han
bara en dammig resenär i en dammig bil, men
i Södern förvandlas han själv till en sentida
kavaljer, som färdas från den ena
syrenomflutna herrgården till den andra och överallt
blir lika välförplägad. Och han drivs att
kontrastera skyskrapornas oskönhet mot
skönheten hos ruiner och nordstaternas åtminstone
ställvis socialiserade industrivärld mot förfallet
i Södern, som har städer och byar "med
sällsamma franska namn" och fler "excentriska,
bizarra figurer än någon annanstans i Förenta
Staterna". Boken avslutas med en frikyrklig
hymn till Söderns "slavkultur", som på grund
av inbördeskriget aldrig nådde mer än sin
första blomning. Miller jämför denna kultur,
som aldrig blev till, med den romerska och
den grekiska:

Vem har mod att inför dessa det förgångnas
mirakel högt utropa: Det vore bättre att dessa saker aldrig
kommit till än att en enda mänsklig varelse berövats
sin rättmätiga frihet!

Det skulle ju knappast tjäna någonting till
när det gäller Rom och Athen. Men när det
gäller den amerikanska Södern och en något
mer demokratisk tid, får man vara glad att
somliga har det modet. Lars Forssell

KINO OCH SANDY

John Steinbeck: Pärlan. Översättning av
Olov Jonason. Bonniers 1948.
5: 50.

Langston Hughes: Tant Hagers barn.
Översättning av Mårten Edlund. KF:s
bokförlag 1948. 12:—.

Den entoniga sagoprosan, tung av gamla
hemligheter, i John Steinbecks "Pärlan"

69

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free