- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
70

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

låter den mexikanska folksägnen om hur
världens största pärla hittades och förlorades igen
växa till en djup och bitter allegori, där
författaren lägger in hela sin värme för de fattiga
och primitiva. Inledningsvis säger författaren
själv att liksom i alla historier som ofta har
blivit berättade och som lever i människornas
hjärtan finns det i denna bara bra och dåligt
och svart och vitt och gott och ont och
ingenting däremellan. Sedan träder författaren
tillbaka och låter pärlan stiga fram i berättelsen,
sliten ur ostronets kött, pärlan som speglar
alla drömmar, all lycka men föder hat och våld
tills den försvinner från människorna. Pärlan
kastas tillbaka i havet. Ringarna vidgas i
djupnande tragik. Var och en kan på sitt sätt tolka
historien om den fattige pärlfiskaren Kino,
hans kvinna Juana och barnet Coyotito, som
skall växa upp och befria sitt folk. När
Coyotito blir stucken av en skorpion ger sig Kino ut
på pärlfiske för att kunna betala doktorn, som
inte botar infödingar gratis. Han hittar
Världens pärla, den största som någonsin funnits,
men den för ingen lycka med sig. Han
drömmer om att kunna gifta sig med Juana och
låta Coyotito lära sig läsa, men i stället hotas
han plötsligt av osynliga fiender överallt. Man
vill honom ont för pärlans skull, man bedrar
honom, han är hjälplöst utlämnad åt list och
våld. Vågen av upphetsning stiger kring Kinos
pärla. Han tvingas att fly och att döda, och
tragedin fullbordas när barnet dödas under
flykten.

Den lilla berättelsen är sluten och fulländad.
Den skimrar med en egen glans, men dess
innersta fascination kommer av den djupa
symboliken i dess smärtsamma tragik. Pärlan
symboliserar inte bara rikedomens
förbannelse, även om Steinbeck hårt snärtar de
maktägande. Pärlan är inte heller bara drömmen
om frigörelse för de undertryckta, drömmen
som måste överges efter blodiga erfarenheter.
Kanske är pärlan den enkla rikedomen, den
ursprungliga lyckan som människorna har
förlorat och berövat varandra. Pärlan själv är
ingenting, bara lagrat slem kring ett sandkorn,
men Kino har fångat den med sina händer,
och för honom betyder den möjlighet till liv
och frihet för hans son, och kanske en smula
lycka åt honom själv. Men människorna kastar
sig över honom och hans lycka. Den enkla
lyckan går under i deras samhälle.

Samma hat och feber i blodet på de
maktägande vita finns antydd också i negerförfat-

taren Langston Hughes’ "Tant Hagers barn",
som skildrar en helt annan sorts primitivt
familj ehv. Dess vänliga interiörer har en
humor och nyansering som inte ryms i den fast
avrundade "Pärlan". En gammal negerkvinna
berättar där om den förstörelse som gick över
en välmående negerby, när de vita tyckte
negrerna hade det för bra och trodde att "de var
något". När en rik neger till slut köper bil
kommer de vita dit och kör bort honom,
tvingar honom till dråp i självförsvar och
bränner ner hela negerbyn i en rasande orgie.
Dessa vita är samma sorts människor som
folket i staden dit Kino gick med sin pärla
■—-de kunde inte tåla andras lycka, därför att de
själva hade glömt att vara lyckliga. Hughes
ser dem på samma sätt som Steinbeck. Den
gamla slitna Tant Hager, som nätt och jämnt
kunnat leva på att tvätta de vitas kläder hela
sitt liv, tycker synd om de vita, för hon vet
att nånting inuti dem måste tynga deras arma
själ. "Dom vita behöver oss fast dom kanske
inte vet om’et. Dom ä som bortskämda
barnungar som har fått för mycke av allting —
å dom behöver oss negrer som inte har någe."
De rika behöver de fattiga för att kunna känna
sig rika.

"Tant Hagers barn", som nu är en nära
tjugu år gammal bok, ger i okonstlad form
en utomordentlig sammanfattning av
negerproblemet, som dominerar familjelivet i den
lilla hyddan i Stanton, där pojken Sandy
växer upp tillsammans med sin mormor, som
tvättar kläder, sin far, som flackar omkring
och spelar banjo, sin mor, som dyrkar honom,
och sina mostrar, av vilka den äldsta har blivit
fin och försöker förneka negerblodet genom
att uppföra sig som de vita. De är alla skarpt
individualiserade och samtidigt representanter
för olika sorters negrer. Men Langston Hughes
är inte enbart bitter — Sandys barndom är
förälskat skildrad trots den mörka skuggan.
"Not Without Laughter" är originalets titel,
och boken är inte utan skratt. Plötsliga djupa,
befriande negerskratt gör alltsammans möjligt
att uthärda, och ur stämningen, ur själva
trycket och längtan och förödmjukelserna
växer negermusiken organiskt fram och spelar
stor roll i boken. Sandys far spelar banjo,
hans yngsta moster blir bluessångerska, och
de gamla kvinnorna samlas till väckelsemöten
där sången stiger stark och hänförd mot "Stars
beyond". Bluesens melodier går genom hela
boken, det förlorades sånger, eggande
trånsjuka, vemodigt extatiska. Negrerna är en skock

70

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free