Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
det möjligt att visa, att juridik inte bara är
vetenskap, administration och domstolsväsende
utan en sak som angår alla, som är lika
integrerande i vår historia och utveckling som konst
och politik. Det blir en sorts rättshistoria, som
inte berättar om lagar och deras tillkomst utan
om hur lagarna verkligen tillämpades och
utövade inflytande på den enskildes liv.
I sin avslutande analys av bevisvärdering
och domslut håller Lyttkens väl inte helt klara
linjer, men han har pekat på viktiga brister.
Hans uppläggning och slutsats att Helga bort
få ett blankt frikännande bygger på sådana
argument att man onekligen får en känsla av
att fru Taube så att säga legat närmare till
fällande dom. Det hade varit bättre och med
hänsyn till utredningen riktigare om han
fastslagit att ingen av kvinnorna kunnat fällas
och därför också bort frikännas utan
krusiduller. Vi har nyligen i perstorpsfallet sett
vådorna av detta med "frikännande i brist på
bevis". Han borde ha sagt ifrån att antingen
är en människa skyldig eller också icke
skyldig, tertium non datur. Det andra är en
moralisk brasklapp av domstolen som inte har med
vare sig rättvisa eller rättfärdighet att göra.
En frikänd människa får inte belastas med
halvt officiella misstankar, ty de blir hos
allmänheten genast reella, och så leder de till
tragedier sådana som Helga Fägerskölds.
Jan Gehlin
KORTARE ANMÄLNINGAR
Gösta Attorps : De små stegen. Wahlström &
Widstrand 1948. 7: 50.
I sin häpnadsväckande omsorg om livets
fortbestånd har naturen ingett alla föräldrar en
större och visare kärlek till den egna avkomman
än till andra ungar. Varje barn är ett under,
obeskrivligt och oerhört, men det är bara
föräldrarna som upptäcker det oerhörda hos just
sina barn, och de lyckas sällan förmedla
intrycket till andra. Först när de talar om barn
i allmänhet lyssnar andra föräldrar med
verkligt intresse. De som kåserar om sina barn
förbiser lätt denna viktiga naturlag. Barnets
värld, världen före alla fasta gränser, låter
sig inte heller riktigt fångas i kåserieffekter.
Barnet är konstnär i sitt liv och sin lek, men
de vuxna som vill återge denna primitiva,
oförödda tillvaro lyckas ofta bättre när de
försöker skildra sin egen barndom än sina
barns.
Den bok Attorps skrivit om sina söner, "De
små stegen", är rentvättad från alla billiga
effekter, men författaren glömmer ibland att
också andra barn har upptäckt månen eller haft
låtskamrater eller lekt konduktör. Han
betraktar sina barn i dessa friska och intagande
studier med en ödmjuk känsla av fattigdom
inför deras ursprunglighet och med en vemodig
avund över paradisåren, då förväntan var så
stor och själva besvikelsen så frisk och grön
som i "Till Österskär vill jag fara". Han
väver stillsam poesi kring sina blonda
djursholmsbarns trygga strövtåg på stränder och
ängar och tar emot deras stora gåva, "en
mystisk och magisk förmedling, en ingång
i ett grönt land, en blånad i luften, damm
bortblåst ur ögonen och världen ny". Det finns
ingen skugga i denna soliga tavla, inget
hemligt gungfly, ingen spänning, knappast ens
någon kontur. Man får inte veta någonting
nytt om barn, varken sina egna eller
författarens, men många föräldrar kan i Attorps’
bok känna igen sina egna ömt humoristiska
iakttagelser och sin egen gripna lycka över
kontakten med den ursprungliga glädjen som
ger tingen tillbaka deras smak av tidig morgon.
Ingrid Arvidsson
Josef Kjellgren: Nu seglar jag. KF:s
bokförlag 1948. 6: 50.
Josef Kjellgrens efterlämnade roman, en
liten bok i lätt och luftig typografi, ansluter
sig till hans svit av sjöromaner, "Smaragden",
"Guldkedjan" och "Kamratskap mellan män".
Den berättar om den ende överlevande i det
kollektiv han så mästerligt enkelt skildrade
i de första böckerna, som trampade däcket när
gamla Smaragden styrde upp från Medelhavet
och som en efter en försvann ur den överfyllda
livbåten när hon förlist i Östersjön en
novembernatt. "Kamratskap mellan män" berättade
om hur eldaren P. H. Karlsson, Kalle från
Kap, blev räddad av ett annat fartyg. Den nya
boken skildrar hans tid på ett sjukhus, en
operation och — efter en lucka i berättelsen —
hur han på nytt ger sig ut från Värtahamnen
i en lastångare. Som vanligt är det framför allt
Kjellgrens friska och egna syn på tingen, som
man först fäster sig vid. Hans
berättarinstru-ment kan påminna om Martinsons, men är det
ändå så olikt i tonen som cellon är olik
violinen, hans register är snävare tilltaget men
tonen nästan alltid av en sällsynt renhet. Det
finns en självklar lätthet i Kjellgrens sätt att
skildra även mycket krångliga saker, som i
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
