- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
78

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - C. G. Bjurström: Teaterbrev från Paris

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERBREV FRÄN PARIS

att bereda väg för unga författare. De unga
teatertrupperna får en liknande uppmuntran i den stora
tävling som varje vår organiseras i Paris med
skådespelare från hela landet. 1948 erhöll bl. a. ett sällskap
pris för ett framförande av Rimbaud’s "Une Saison en
enfer". Ett annat av de prisbelönta sällskapen har
fortsatt att spela på den allra nyaste av alla Paris teatrar,
Théàtre de la Huchette, en av de allra minsta men med
utsikter att under den energiske regissören-direktören
Vitalys ledning bli en av de djärvaste
experimentteatrarna. Med oerhört förenklade medel, i dräkter som
tycks ha letats upp på vindar och i lumpbodar, med
ytterligt stiliserad sminkning och i summariska
dekorationer framfördes här en våldsam fars av en okänd
rysk författare från 1860-talet, "La Mort de Tarelkine"
av Souhovo-Kobyline. Det är en grovt tillyxad,
bullrande karikatyr av polisväsendets och ämbetsverkens
korruption, men samtidigt en flammande,
hatskrä-nande protest mot godtycke, orättvisa och okunnighet,
skrämmande i sin groteska furia.

Men säsongens efterlängtade, stora händelse var
premiären på Camus’ pjäs "État de Siège" på
Marigny-teatern hos Jean Louis Barrault. Pjäsen har länge
annonserats, och under olika namn: "La Peste", "Le
Fléau", "Le Bal de Cadiz" och inte ens vid premiären
tycks författaren varit riktigt säker på sin titel
eftersom han föreslår ytterligare en: "L’Amour de vivre".
I sitt uttalande framhåller han dels att pjäsen på intet
vis är en dramatisering av hans roman "Pesten", dels
att det inte rör sig om en pjäs i vanlig bemärkelse utan
om ett skådespel vars deklarerade avsikt är att "förena
alla dramatiska uttrycksmedel, alltifrån den lyriska
monologen till kollektivteatern, inbegripet stumspelet,
dialogen, farsen och kören". Till sist understryker han
att Barrault har lika stor del i pjäsen som han. Denne
hade redan 1941 börjat göra upp planer för ett drama
om pesten och då utgått från De Foes "Le Journal de
la Peste". Detta projekt övergavs sedan och den nu
uppförda pjäsen har utarbetats under ett års
samarbete mellan författare och regissör. Barrault och
Camus har otvivelaktigt siktat oerhört högt, när de
sökt utforma en modern myt som skulle återspegla
hela vår tid. Publikens förväntningar har också varit
mycket högt spända. Tyvärr måste man säga att
besvikelsen blev enorm. Camus har inte mäktat föra den
storartade idén i land. Myten har blivit allegori där
varje detalj borde ha noggrant genomtänkts, laddats
med symbolisk innebörd, i stället för att som nu enbart
störa genom sitt godtycke. "État de Siège" har blivit
ett ganska förvirrat och förvirrande skådespel, där
mytens enkla linje kommit bort på grund av
författarnas iver att hinna med så mycket som möjligt. Är det
Barraults ambitioner att åstadkomma en "total" teater
som slagit sönder Camus’ pjäs? Eller har Camus ryckts
med innan han riktigt hunnit tänka igenom sitt ämne?

I en stad som lever i mer eller mindre tilltvingad
händelselöshet slår Pesten ner. Han gör sitt intåg, en
kortvuxen och korpulent herre i underofficersuniform,
ledsagad av en gråklädd sekretererska, Döden. Han
tvingar stadens styrelse att "frivilligt" avstå makten,
låser in medborgarna i staden och uppför inom den
byråkratiska fängelser. Alla ska dö, men i tur och
ordning. Ordning och reda är den nya tidens lösen. I en
stor monolog lägger Pesten fram sitt program. —
Denna monolog är en obetydligt förändrad upplaga av
det "Tal av Pesten till dess underlydande" som fanns
infört i BLM:s aprilnummer i år. — Man får nu se
hur befolkningen kuvas, hur ödet slår ner över Diego
(spelad av J. L. Barrault) och hans älskade. Efter en
serie förvecklingar vars innebörd tyvärr aldrig blir
riktigt klar för åskådaren, segrar till slut Diego över
Döden, ty han övervinner sin fruktan, och i och med
detta är Pestens makt bruten. Den tredje akten är
uppenbarligen tillkommen för att få ett slut på pjäsen.
Diego ställes av Pesten inför valet att överlämna
staden i hans våld och fly med sin älskade eller låta henne
dö och befria staden. En tredje lösning gives dock, han
kan själv dö i den älskades ställe. Det är denna sista
utväg han väljer. Pesten avtågar under det att den
älskade gråtande famnar Diegos kropp och förebrår
honom att ha satt det abstrakta, ideella goda över
deras levande kärlek. Pjäsen vimlar av uppslag,
antydningar och aforismer, men man har svårt att finna en
konsekvent tanke bakom orden. Då och då blossar den
upp i ett häftigt replikskifte, men i stort sett kan man
säga att Camus inte lyckats fylla pjäsen med den
väldiga poetiska ande som ensamt skulle kunnat spänna
samman Barraults rastlösa och fladdrande
scengrupperingar och utbrott till ett helt drama. När ibland
strålkastaren riktas mot ett enskilt öde känner man vad
som kunnat utvinnas ur detta motiv om pjäsen inte
givits så överdrivna proportioner. Och samtidigt är
man tacksam för att någon velat sikta så högt, vågat
göra en sådan ansats. Man har visserligen i våra dagar
förlorat förmågan att se stort och vi förmår inte längre
uppfatta ett vidare perspektiv; men inte ens Camus
har lyckats att skapa en helgjuten och samtidigt
oändligt skiftande bild av vår värld.

En vecka senare ägde premiären på Anouilh’s
senaste pjäs "Ardèle ou la Marguerite" rum på Comédie
des Champs Elysées. Det är ett till och med för
Anouilh ovanligt bittert stycke som fortsätter linjen
från Lucien i "Romeo och Jeanette".

Den puckelryggiga ungmön Ardèle har gått och
förälskat sig i en man som också han är puckelryggig.
Full av fasa för vad folk skulle säga om denna groteska
förening vägrar hennes bror att låta henne gifta sig
med sin älskade. De närmaste släktingarna samlas i ett
improviserat familjeråd och försöker, den ena efter
den andra förmå henne att komma ut ur rummet där

78

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free