- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
79

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - C. G. Bjurström: Teaterbrev från Paris - Walter A. Berendsohn: Strindberg och filmen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STRINDBERG OCH FILMEN

hon låst sig inne, höra på dem och ta reson. De har
ju själva sedan länge tagit reson, avstått från alla
drömmar om kärlek för att nöja sig med att fånga den
glädje, den njutning som flyger förbi.

Tydligare än någonsin framstår här Anouilh’s starka
känsla av ensamhet och hur oerhört sensuellt betonad
hans uppfattning av kärleken är. Kärleken är blott
åtrå smyckad med altruistiska illusioner. Man älskar
aldrig annat än sig själv eller sin spegelbild i en
annan. Men så upptäcker man, när det man trodde var
den Stora Kärleken vittrar sönder att det bara var
åtrå, och nu driver den oss från den vi älskade mot
nya, lockande äventyr. Och man är lika ensam som
förut. "Om Gud hade menat att kärleken skulle vara
evinnerligen", säger en av personerna, "skulle han
också ha gjort förutsättningarna för åtrån eviga."

Alla som samlats utanför Ardèles dörr är karikatyrer
på den verkliga kärleken, den som flammar upp bara
en sekund för att sedan lämna oss i ännu djupare
mörker. Den nattliga seen där de olika personerna
smyger genom hallen till sina möten är bland det
kusligaste Anouilh skapat, ävensom de två halvvuxna
barn som pjäsen igenom utför en nästan pervers parodi
på de vuxnas älskogsscener.

Ardèles självmord är den logiska konsekvensen.
Hennes kärlek var för ren för att upplevas, eller
rättare sagt, den förblev ren därför att den aldrig behövde
upplevas.

I "La Marguerite" har Anouilh medvetet uteslutit
all den poesi som i hans tidigare pjäser omgav
kärleken, även när den var dömd till förintelse. Allt
vackert, allt rent har förlagts utanför scenen och
kanske är det detta som gör att man känner som ett

tomrum i pjäsens mitt: tomrummet efter kärleken som
inte finns. Man gripes knappast, men man oroas,
skakas och vill protestera mot en alltför ensidig syn på
frågan. "La Marguerite" är inte Anouilh’s mästerverk,
men en ypperlig pjäs och kanske bebådar den slutet
på en epok i Anouilh’s författarskap och början på en
ny. Längre i sin förtvivlade destruktion torde han
knappast kunna gå.

Efter Camus och Anouilh är det med stor glädje
man konfronteras med en diktare som tydligen tror på
det goda, och som själv har något av barnets syn på
livet nämligen Supervielle. Den unge regissören Jean
Vilar öppnade säsongen på Théätre Édouard VII med
hans förtjusande sagospel "Sheherazade" där regins
naiva list utmärkt stämde överens med styckets
barnsliga berättarglädje. Med förtjusning följde man dessa
flygande hästar, dessa slott som gled genom luften,
dessa ädla prinsessor, dessa goda eller grymma furstar,
på de underbara äventyr som mötte dem.

På Théätre de 1’CEuvre har därpå en dramatisering
av romanen "Le Voleur d’Enfants" haft premiär. Den
underbara historien om den barnlösa översten som
rövar ensamma, olyckliga barn, och en dag finner att
han blivit förälskad i sin adoptivdotter, tolkades
kongenialt av Raymond Rouleau och Lise Topart. Man
sitter värmd och rörd av överstens tafatta, barnsliga
kamp mot sig själv, och av den godhet hela stycket
utstrålar. Genom att göra sin hjälte till sydamerikan har
Supervielle på exotismens väg fått in poesin i sin pjäs,
de oändligt graciösa, älskvärda och utbroderade
replikerna flödar, sveper in oss i en sällan upplevd känsla
av intensiv sympati med vad som försiggår på scenen.
Ett ömt och varmt leende dröjer länge kvar i minnet
efter den föreställningen.

STRINDBERG OCH FILMEN

av

WALTER A. BERENDSOHN

Såvitt jag kan se föreligger följande
strindbergsfilmer inspelade:

1912 "Fröken Julie" (Regi: August Falck. Inspelad
i Stockholm)
"Fadren" (D:o. D:o)

1919 "Hemsöborna" (Regi: Carl Barcklind. Skandia-

film)

1920 "Rausch" [== "Brott och brott"] (Regi: Ernst

Lubitsch. Unionfilm)

1921 "Fräulein Julie" (Regi: Felix Basch. Artfilm)
1928 "Synd" [= "Brott och brott"] (Regi: Gustav

Molander. Svensk Filmindustri)

1944 "Hemsöborna" (Regi: Sigurd Wallén.
Europafilm & Novafilm)
1947 "Fröken Julie" (Regi: Marion Suffici. San

Miguel-Studio. Argentina)
1947 "Dödsdansen" (Regi: Erich von Stroheim.
Inspelad i Paris)

Samtliga dessa filmatiserade verk tillhör en stor
grupp inom Strindbergs dramatik, kärleks- och
familjedramerna, och är — med undantag av "Hemsöborna"
— skrivna i hans mest stegrat realistiska stil, med
tonvikten på dialogen med dess skarpa, stridslystna
repliker. Ur filmteknisk synpunkt är de alla filmad teater,

79

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0095.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free