Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Per Erik Wahlund: Wolfgang Borchert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WOLFGANG BORCHERT
handling utspelas på en rökig och nattrå
järnvägsservering med en förtätad stämning av
rastlöshet och uppbrott, meddelar en ung flicka
sina bordsgrannar att hon tänker ta livet av
sig. Den naiva upplysningen — som ingen
tror på — uppväcker en våg av förbittring.
En av männen betecknar utan omsvep flickan
som sinnesrubbad, och en tjockhudad
brödhandlare idisslar förolämpat sin variation av
kabarédirektörens text: "Då skulle ju ingen
människa härda ut, om alla gick omkring och
sa vad de tänkte." Borcherts speciella
språkrör, soldaten Beckmann, präglar vid ett
tillfälle en aforism över den sakros ankta
förljugenheten, en besk strötanke präglad av den
blandning av cynism och galghumor som är
så karakteristisk för Borcherts diktning: "Med
sanningen är det som med ett beryktat fnask;
alla känner henne, men det är pinsamt att
möta henne på gatan."
Problemet sanning contra opportunism och
lismande lögnaktighet är således det
dominerande hos denne tyske efterkrigsförfattare.
Det vill säga: för Borchert personligen
existerar inte motsättningen som problem, hans
inställning är självklar utifrån de
utgångspunkter han valt. Hans ambition är att
framstå som den obesticklige sanningssägaren i ett
sällskap av polerade lögnhalsar, som mannen
med nycklarna, den naturalistiskt arbetande
grafikern, föraktfullt åsidosättande
möjligheten till försonande retuscher och falska
glansdagrar. Rimligtvis får man betrakta hans
intentioner som en omedelbar följd av hans
erfarenheter som fredsälskande frontsoldat och
obstinat fängelsekund. På sin raka och hårda
väg tycks han verkligen ha nått fram till
insikten om att en fortsatt illusionsbildning, en
fortsatt vägran att se verkligheten i ögonen
skulle göra tyska folkets framtid än
svårut-härdligare, än mer komplicerad än den annars
skulle bli.
Så formar sig hans splittrade men mitt i sin
zerrissenheit egendomligt sammanhängande
produktion till en rabiat sanningsförkunnelse,
en fredspredikan i Remarques efterföljelse
— innan Remarque blev fäsör — men med
expressionismens flämtande berättartempo och
feberheta puls. Hans noveller är nakna,
osammansatta speglingar av en krigsmärkt tillvaro,
intriglösa prosastycken utan annan
personskildring än av det anonyma kollektivet och
utan annan psykologisk belysning än det
glåmiga oljelampskenet över kallsvettiga ansikten,
darrande händer. Det finns inte tillstymmelser
till någon perspektivförryckande äventyrlighet
över hans skisser från den tyska frontlinjen
vid Gorodok och Smolénsk, bara en nedsölad
och lusäten tristess, en universell övergivenhet
och ett smärtsamt skriande varför. Det
omgivande slättlandskapet är ohyggligt vitt av
vintersol, snö och fyrtigradig kyla, och
människodjuren som krälar likt lämlar i snön
sticker brutalt av mot renheten: trasgråa
bylten med andedräkten f astfrusen som tamponger
vid munnarna. Enstaka individer lösgör sig
ur massan: maskingevärsskytten som sjunger
tyska julsånger på sin postering för att hålla
den oändliga snötystnaden från livet, menige
Jesus som av sina överordnade är
kommenderad att mäta längden och djupet på de
ny-grävda gravarna genom att själv placera sig
i dem — och beständigt finner dem både för
korta och för grunda. All heroism är bortfrätt
från dessa groteska närbilder: kvar finns
endast den isande stillheten, avbruten av
skällande kulspruteeld eller dova granatnedslag,
anhopningen av stelfrusna lik och människor
som slutat att hata och bara längtar hem.
Mot dessa grafiska blad i svart och vitt
kontrasterar Borchert valörrikare skildringar
av de hemkomnas svårigheter att anpassa
sig efter förhållanden, så kaotiska, så
fullständigt artskilda från den vardag de lämnat
bakom sig och längtar tillbaka till (den där
de kunde sitta på balkongen om morgnarna
och dricka kaffe med sina föräldrar), att deras
sista rest av hopp om att något någonsin ska
bli bättre driver bort och förflyktigas som
röken från deras illaluktande cigarretter.
För-krigsvärlden ter sig i minnets dagerspel som
det förlorade och ouppnåeliga paradiset; köks-
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
