- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
98

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Per Erik Wahlund: Wolfgang Borchert

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PER ERIK WAHLUND

klockan som en yngling letar reda på bland
ruinerna efter sitt bombade hem får
karaktären av relik och kultföremål, förbundet med
fridlysta minnesbilder och underligt
meningsfull genom sitt för alltid stannade urverk.

Det är den ungdom som aldrig hann med
att vara ung som får röst och vittnesgillhet
i Wolfgang Borcherts författarskap: en
ungdom som klätts av ända in på benen i fråga
om illusioner och värderingsnormer och som
inte bara förlorat tron på en gud utan också
tron på en kvinna. Den till åderförkalkning
för-mänskligade gud som uppträder i "Draussen
vor der Tür" är en orkeslös gubbe, oförmögen
att ändra någonting som helst på jorden och
tvingad att undergivet åhöra
begravningsentreprenören-dödens rapningar av övermättnad.
På andra håll förekommer en annan gudstyp,
en världsordnare utan sinne för uppgiften, en
iskall och orubblig överhet, döv för
människornas anrop och besläktad med den
fjärr-ögde guden i Pär Lagerkvists "Bödeln". Medan
de upprörda männen i "Der Kaffee ist
un-definierbar" gestikulerar och förhäver sig,
bryter den unga flickan — som också kunde
vara hämtad från Lagerkvist — tyst och utan
åthävor upp från en utpinad existens. Det lilla
glasröret med sömntabletterna faller i golvet
och krossas. Och slutorden lyder:

Om ett glasrör sprang i stycken — eller ett hjärta:
Gud hörde i vart fall ingenting. Han hade ju inga
öron. Det var just det. Han hade ju inga öron.

Ensamheten i människornas mitt, den
enskildes förvisning bort från den enda tänkbara
gemenskapen, vår tids allt överskuggande
in-dividualpsykologiska angelägenhet, möter hos
denne unge neurotiker i gällt dissonerande
sättning. Mannen återvänder från kriget,
berövad fotfästet i sitt ursprung. Kvinnan är
förvandlad liksom mannen; hon är inte längre
tillflykt och värmekälla, hennes modersinstinkt
har förkvävts, hennes ömhet prostituerats. Man
vilar inte ut hos henne, man övernattar; man
binder henne inte vid sig, man lämnar henne
i gryningen. Människans främlingskap bland

gelikar är så ofantligt att det inte lönar sig
att söka inringa det med ord och rytmer. Det
är en ensamhet som är inflammerad av rädsla
och total vanmakt, skärpt av skräcksyner som
outplånligt har etsats in på näthinnan,
förbittrad av ett medansvar som aldrig ska kunna
vältras över på någon annan. Språket räcker
inte till för att ge en föreställning om vidden
av den ensamheten, dess innersta väsen fångas
bara av majnattens tonlösa, övergivna,
svår-modsbräddade gökrop. (Novellen "Im Mai,
im Mai schrie der Kuckuck".)

Bortom nuets hyckleri och kompasslöshet,
bortom de visuellt påträngande hågkomsterna
av ruttna bandage och förvridna kadaver,
bortom de aldrig tystnande klagoskrina finns
det dock en utopi att mana fram, en ouppförd
stad att färdas mot under svindlande
vakendrömmar.

Och den nya staden, det är staden där de vise
männen, lärarna och ministrarna inte far med lögn,
där diktarna inte låter sig vägledas av något annat
än förnuftet i sina hjärtan; det är staden där
mödrarna inte dör och de unga flickorna inte har syfilis,
staden där det varken finns rullstolar eller fabriker
för protestillverkning; det är staden där regnet kallas
regn och solen sol, släden utan källarhål där
blodfattiga barn blir ätna av råttor på nätterna och utan
vindskontor där deras fäder kan hänga sig därför att
mödrarna inte har något bröd att duka fram; det är
staden där de unga männen varken är blinda eller
enarmade och där det inte finns några generaler;
det är den nya, den storslagna staden där alla har
ögon och öron för varann och där alla förstår: mon
coeur, the night, your heart, the day, der Tag, die
Nacht, das Herz.

Man kan fråga sig om Wolfgang Borchert
var personligt engagerad i denna utopi och
om han fann styrka i tanken att resan kanske
ändå någon gång skulle påbörjas. Tonfallets
intensitet och bevekande iver talar för att det
förhöll sig så; hans sanningslidelse i övrigt
talar emot det. Hans natur borde ha varit för
misstänksam och hans världsbild för
ned-blodad för att han skulle ha lyckats göra en
övertygelse av sin vision, sin fascinerande men
tragiskt orimliga gestaltning av sin altruism
och internationalism. Det kan hävdas att hans

114

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free